Att stadsplanera eller inte stadsplanera – det är frågan

För några dagar sedan var jag i Kalmar och höll då bl a i en diskussion kring ett förslag på en trafiklösning för en plats med planer på ny bebyggelse och ny handel.

Förslaget var utmärkt presenterat, med en tjusig virtual reality presentation, och en proffsig simulering av trafiken, gjord av en av våra konkurrenter. Konsulten hade gjort ett utmärkt jobb som svar på den ställda frågan.

Men var frågan rätt ställd? Uppgiften var troligen formulerad ungefär så här: vad händer när den nya bebyggelsen kommer, när handeln öppnar, när en del av besökarna på det nya IKEA också trafikerar gatan och när trafiken ökat med x % ?

Och svaret på denna fråga blir en klassisk ”predict-and-provide”-lösning: vi måste tillhandahålla kapacitet för den förväntade trafikökningen. Och när vi gör det så bygger vi en sådan lösning, med en sådan standard, som ökar trafiken till den förutsagda nivån.

I mitt tycke handlar det i detta fall om att börja i en annan ände. Vilken stad är det vi vill ha? Och att ställa frågor som: Om den föreslagna bebyggelsen och aktiviteterna ger denna trafik – vill vi ändå att den skall placeras just här?

Planering bör inte bara vara deskriptiv. Den kan också vara normativ och uttrycka en vilja. Bra stadsplanering bör uttrycka en vilja – att skapa en stad som ger möjlighet till det goda livet.