Uppsala nöjesfält eller framtiden?
Idag skriver DN om spårtaxin i Uppsala. Den lilla rundbanan ser ganska gullig ut, och skulle platsa på vilket nöjesfält som helst, i avdelningen framtidslandet. Och DN har också gjort en liten kul film där man ser hur trevligt det är att åka med Vectus spårtaxi. (Förstår inte varför det skulle heta spårbil – en bil kör man själv – en taxi beställer man från A till B och åker sen i).
Själva fordonet ser ganska trevligt och lite framtidsaktigt ut. Kanske inte riktigt lika spacat som på de tidiga mock-up-bilderna, men helt OK. Men banan är ganska klumpig och inte alls så tunn och smidig som på företagets tecknade bilder.
Enligt DN tror Ulf Larsson på Vectus inte att man i första hand ska se spårbilar som ett alternativ till tunnelbanor och tåg på hårt trafikerade sträckor – utan snarare som komplement. Det gläder mig att man nu pratar om att detta system skulle passa i sammanhang som universitetsområden, shoppingområden och flygplatser. Låt oss börja där och se hur systemen kan fungera.
Äntligen rätt tänkt och inte alla dessa rädda världen ambitioner som allt för ofta kopplas samman med dessa system.
Länkar:
DN-artikel
DN-film
Vectus
Jag håller med om att spårtaxi är en mer rättvisande benämning. Jag vet inte varför vissa envisas med spårbil eller podcar. Kanske anser de att spårtaxi har blivit för befläckat under historien. För mig som kom in sent är spårtaxi den logiska benämningen, men på sistone har jag i något slags solidarisk anda skrivit spårbil för det mesta. Egentligen är denna fråga ganska oviktig, så nu slutar jag bluddra om det.
När det gäller Vectusbanan är mitt förstahandsintryck lite blandat. Det jag imponeras mest av är den gedigna tekniska utvecklingsinsatsen som ju faktiskt har lyckats ta fram ett system som av många anses omöjligt att bygga på ca 14 månader och till en kostnad på ungefär 100 miljoner. Givetvis är det långt kvar till ett levererbart projekt, men de har definitivt uppnåt nivån demonstrerbar.
När det gäller banans visuella intrång så kändes det på plats ungefär som när man ser på bilderna, inte särskilt snyggt, mellanstort och lite för ”tekniskt”. Det stora problemet ur utvärderingssynpunkt var dock att stolphöjden är mycket lägre än det kommer att bli i ett riktigt system, och att sotlpavståndet är kortare. Dr Lee, VD och föredragande var dock mycket noggrann med att poängtera att denna bana inte är designad för annat än testning av de tekniska funktionerna. Det låter lite som en efterkonstruktion, men det är å andra sidan något som är ganska lätt att åtgärda.
Att börja med små system är säkert så det kommer att bli, men det är inte ett odelat positivt sätt, eftersom den låga efterfrågan som ett så kort bannät kommer att ge inte ger någon vidare ekonomi. Dessutom kommer man inte att kunna testa kapaciteten om den inte behövs. På längre sikt, och inte allt för mycket längre hoppas jag, med tanke på den tunga kollektivtrafikens fortsatta misslyckande med att minska biltrafiken, så kommer spårtaxibilarna att ta över en stor del av trafikarbetet i våra städer. Det tror jag, och jag förstår inte vad det är som gör att herr bloggägaren är så rädd för att det ska ske. Se om ditt hus i stället och se till att Tri-Vector har grundmurad kunskap om när ett bra spårtaxibilssystem kan lösa problem som spårvagnar inte har en chans på! Annars kommer andra konsultfirmor att vara de som projekterar näten och analyserar konsekvenserna när bollen sätts i rullning.
Det vore trevligt och bra för din trovärdighet om du någon gång kunde skriva om spårtaxibilar utan att raljera. Om du är så säker på att stora nät inte fungerar så behöver du ju inte använda sådana primitiva härskartekniker! Då är det bara att skriva ner de sakliga argumenten.
Men här och i alla dina tidigare inlägg kan du inte hålla dig från att först raljera genom att jämföra med bergådalbanor på nöjesfält och sen på slutet klämma till med att det kan funka i liten skala, för att inte verka för negativ.
God retorik förstås, som funkar på de flesta som är vana att tro på auktoriteter utan att efterfråga bevis.
Visst, spårtaxibilsbanor ger ett visuellt intrång. Men har vi råd att kasta hela tekniken på grund av en sådan detalj, i det läge som vi har försatt oss i genom att ohämmat utveckla bilismen? Naturligtvis behöver vi utveckla slankare banor och snabbare fordon men om det aldrig säljs några system på grund av motsträvare som du så kommer det aldrig in några intäkter som gör att vi kan genomföra den arbetet. Resultatet blir ett av två:
1. Vi fortsätter att köra bil och skita ner vår jord
2. Vi halverar vår reshastighet och gör en mycket stor livskvalitetsförlust.
Det är ganska lätt att inse att det kommer att krävs mycket stora piskor och morötter för att ta sig från alt 1 till 2 av dessa. Det är inte troligt att det kommer att finnas tillräckligt härdhänta politiker för att genomdriva detta, och om de finns så sitter de bara en period.
Min åsikt är att vi måste hitta ett ekologiskt hållbart alternativ till bilen som är i stort sett lika bekvämt att använda. Incitament är bra men de kan bara skrapa på ytan av folks beteende.
Jag tror att vi allmännt har ett för stort fokus på reshastighet. Det är inte hastighete/rörligheten som är väsentlig, det är tillgängligheten.
Jag tycker fortfarande det är bra att man testar spårbilar och utvecklar dessa system. Jag tror fortfarande inte att detta är lösningen med stort L på hållbarheten. Men i bästa fall kan det bidra. Nu skall jag gå på spårvägseminarium som vi ordnar i Malmö. Dessa system fungerar redan nu.
Om man bygger ett spårtaxisystem t ex i ett campus-område (som väl Morgantown är) så kan det säkert bli en stor resefterfrågan. Det kan också bli ett tillräckligt komplext nät för att demonstrera det som ni anhängare vill demostrera.
Spårväg fungerar förstås på sin nivå. Men vad är det för nivå egentligen?
– Mer olyckor än buss
– Samma restid som buss
– Mycket höga investeringskostnader
– Buller i tät stadsmiljö
– Mycket dyra driftskostnader