En av de sju – då blir det pudel
Den här bloggen handlar ju om hållbarhet. Och försöker greppa inte bara den ekologiska aspekten utan alla hållbarhetsaspekterna. Därför känns det inte konstigt att kommentera de senaste dagarnas diskussion om löner och bonusar.
Girighet är en av de sju dödsynderna. Avartia på latin. Låter som avart.
Som en utväxt på de senaste årens konsumtionskultur, där du är vad du konsumerar, har det utvecklats en företagskultur inom många koncerner där ledningen belönar varandra med höga löner och bonusar. Jag har inga problem med höga löner och bonusar, om det finns en koppling till företagets resultat. Men här har man i blint kameraderei konstruerat löne- och bonussystem utan koppling till företagets resultat.
Och nånstans på vägen har styrelser och ledning tappat all form av sunt förnuft och markkontakt.
SEB tycker att man var duktig när man sänkte! ersättningen för cheferna, genom att ta bort bonusen. Men ansåg då att man måste kompensera med högre grundlön. Självklart, och samtidigt som man planerar uppsägningar av 500 personer….. Och man har också samtidigt flugit ner 200 viktiga kunder till Gstaads lyxigaste hotell där billigaste rummet kostar 5000:-. Samtidigt som man planerar att säga upp 500 personer…. Dvs utan all form av sunt förnuft och markkontakt.
Och i AMF Pension får cheferna miljonbonusar för att man inte gått lika mycket back som andra pensionsbolag. Dvs utan all form av sunt förnuft och markkontakt.
Så här står det på SEB:s webbplats under CSR:
Våra etiska normer
SEB:s verksamhet baseras på förtroende och kontinuitet samt långsiktiga relationer med kunderna. Detta förutsätter att SEB och våra medarbetare uppfyller högt ställda krav på etiskt handlande och att vi agerar långsiktigt. Självfallet följer SEB de lagar och regler som gäller. Koncernen har därutöver ett antal egna regler avseende etiska frågor.
Våra etiska normer baseras på våra kärnvärderingar. Dessa vägleder våra handlingar och återspeglar vilka vi är och vad vi tror på.
Frågan är vad Annika Falkengren tror på. Mer än Mammon. – Du verkar tagen, sa Lasse Bengtsson i Nyhetsmorgon till henne i morse när hon fick göra en pudel. Sällan har SEB:s söta troll-mascot sett så moluken ut.
Och just nu ser jag att även AMF-cheferna backar…..
PS Vi på Trivector har också bonus. Till alla i personalen. De år när det går bra. Vilket är de flesta – men inte alla. DS
Vad jag finner vansinnigt i detta är att man är så feg att man backar för att man får lite kritik… att man inte står för vad man försöker göra istället. Grunden till detta ligger förstås i girighet, något annat kan man knappast säga att det handlar om.
Grundproblemet är således att man överhuvudtaget tänker tanken att införa diverse högre bonusar, och tvåtaligt höjda procentuella löneökningar etc per avtalsperiod på den vanliga arbetsmarknaden – som där resulterar i entaliga procentuella höjningar…
Det var just det som du berör, om att personalen också får bonus, som är en del av en sund kultur.
Jag tror de allra flesta inte skulle ha nått problem med att VD eller chefer tjänar (hyggligt med) pengar, om så bara:
1) Det är en som startar och driver sitt eget företag framgångsrikt
2) Personalen/Medarbetarna/Kollegorna/Det humankapital utan vilket företaget är noll och intet (man kan anväda många ord som vardera visar på vilket perspektiv och värderingar man har…) är med på den resan och delar frukterna av arbetet, i form av löner, bonus, förmåner som ökad semester för goda prestationer etc (något som kanske vore väl så bra som belöningsmetod för gott utfört arbete som de vi är vana vid)
Den som däremot utnyttjar personalen, har sin framgång på bekostnad av deras låga löner etc. förtjänar inte samma förtroende…
3) …Men när det är styrelser och VD:ar som i själva verket bara är anställda precis som vilken som helst av ett företags eller en arbetsplats anställda för att utföra ett jobb – i detta fallet att styra eller leda företaget eller arbetsplatsen, istället för att utföra sitt jobb, sitter och berikar sig själva under förevändning att det är så det skall vara under argument som ”vill man locka till sig kompetenta chefer och styrelser då måste man betala vad marknaden kräver” så förtjänar man ingen förståelse… Orsaken?
Dels så är ”marknaden” i detta fallet allt som oftast en själva, dvs inget annat företag eller organisation går faktiskt in och bestämmer att just detta företag måste ha den här ersättningen för sina toppchefer … det gör man själv. På köpet får man det faktum att man inte kan värja sig med argumentet om vad marknaden ”kräver” utan att detta implicit är snömos…
Med alltmer galopperande löne- och bonussystem såsom vi sett sedan 80-talet når man dessutom en kontraproduktiv punkt där man inte bara lägger pengar på högar man inte kan använda sig av, utan också får ökade kostnader för utgifter man annars inte hade behövt ådraga sig: Ökar ens välstånd för mycket, blir andra (med rätta) till slut missunsamma och risken ökar för att detta skall ta sig uttryck i stölder eller överfall (en osäkerhetskänsla byggs upp) och mot detta måste man då skydda sig genom ökad säkerhet, som kostar en viss summa pengar. Pengar som man hade sluppit lägga ut om man hade lagt sin inkomst en bit under kostnaden för den säkerheten. Kanske är det rentav ett nollsummespel – och vad har man då vunnit?
Fråga Falkegren om det … eller ett flertal andra från marken avskiljda och svävande figurer vi fått åse under senare år.
Och förutom att toppen alltid klarar sig, så kvarstår känslan att alla på något sätt blivit förlorare i detta spel…
Mvh
Anders
När jag läser om omotiverade skyhöga löner blir jag ofta upprörd och tycker att det är omoraliskt, precis som många andra verkar tycka. Men den känslan sätter sig snabbt i halsen när jag återfår perspektiv på saken.
I Sverige var median-inkomsten 176 000 kr/år under 2007 (SCB). Samtidigt finns det 1,4 miljarder människor som lever på mindre än $1,25/dag [1], dvs en typsik svensk tjänar minst 45 gånger mer (räknat med dagens $-kurs). Dessutom finansieras en hel del av våran konsumtion av andra människors lägre levnadsstandard.
Sett ur det här perspektivet äcklas jag av mig själv när jag låter mig bli upprörd för några oförtjänta miljoner hit eller dit. Gentemot världens fattiga sitter jag i samma sits som direktörerna och väljer att göra väldigt lite åt saken. Men till skillnad från nämnda direktörer behöver jag inte ursäkta mitt beteende. Det är helt accepterat att kalla sig utilitarist, humanist, god kristen, etc och samtidigt inte bry sig mer om planetens fattiga än att man kanske skänker ett par futtiga procent av sin inkomst i välgörenhet.
För mig är detta det intressanta problemet, både moraliskt och ur hållbarhetssynpunkt. Som jag ser det är SEB- och AMF-cheferna en droppe i havet, det är alla vi vanliga i-lands-människor som är de riktiga girigbukarna.
[1] http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/0,,contentMDK:20153855~menuPK:373757~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:336992,00.html
Kristofer!
Du har naturligtvis rätt. Men till en del tror jag det är två sidor av samma myn.
Och fattigdomsproblemet är ju mer svårlöst än några bankdirektörers tondövhet och girighet, tyvärr.
Men, en lite positiv sida finns ju i och med att den absoluta fattigdomen i utvecklingsländerna har minskat från 52% 1981 till 26% 2005.
Under samma poeriod tycks girigheten hos direktörerna bara ha växt….
Jag håller med.
Direktörernas girighet är kanske omvänt proportionell mot andelen fattiga ;)…och det skulle ju vara en bra grej, de tar sitt ansvar genom att bara vara riktigt giriga när ingen är fattig.