Promenadstaden i bilstaden

Det andra av veckans föredrag som jag var och lyssnade på, var med teknikhistorikern Per Lundin, som skrivit avhandlingen ”Bilsamhället” som kom 2008. Han föreläste på Lunds Universitet, och vi var kanske 30 personer som lyssnade. Så det var en avsevärd skillnad mot den andra föreläsningen med Tim Jackson, där vi var 500. Jo jag vet, det är en viss skillnad på bredden på ämnet. Och sen är ju MAH betydligt bättre på marknadsföring än LU….som ju Malmö är i nästan allt idag jämfört med Lund…..

Men Per var intressant och diskussionerna bra. Nu har han återutgivit en rapport från KTH, från 1960 med namnet ”Bilstaden” och försett den ett intressant nytt förord. Rapporten ”Bilstaden” var resultatet av en fortbildningskurs och en konferens med samma namn, fyra år tidigare. Kursen och konferensen tog sin grund i ett antal prominenta trafikplanerares studieresa till USA något år tidigare. Så här står det i det ursprungliga förordet från 1960:

”Bilismens oerhörda expansion har blivit samhällsplaneringens mest akuta problem. Prognoserna för den framtida bilmängden  i våra städer har måst höjas undan för undan. De generalplaner som utarbetades för våra städer ännu för några år sedan är redan föråldrade. De måste omarbetas för att bättre svara för den framtida trafikmängden.

Bilismen får dock inte betraktas som en sak som ställer till trassel i samhällsplaneringen. Vi måste inrikta oss på bilismen som en positiv faktor av stor betydelse för livsföringen. Vi måste därför undersöka om det inte är befogat att bilismen leder till ett nytt stadsplanetänkande.”

Och så blev det som bekant. Bilismen bejakades som en del av samtidens moderniteter som gav alla som hade råd nya friheter. Och som drastiskt omformade våra städer. Av Sveriges 27 största städer bevarades bara Lund och Trollhättan. Trafikolyckorna blev den nya folksjukdomen. Antalet dödade var som mest uppe i 1300 per år 1964, 65, 66 och 1972.


Men historien kan bara förstås om man utgår från tiden och inte från facit. Så var tidsandan då – bilen sågs som den stora frälsaren och möjliggöraren. Det största miljöproblemet var att få folk att ta med skräpet hem från söndagsutflykterna i naturen. ”Håll naturen ren” var den första riktiga miljökampanjen i Sverige.

Men hur är då läget idag? Har vi lämnat bilsamhället och bilstaden och är på väg in i nåt annat, med alla diskussioner om promenadstäder osv? Nej – bilstaden lever kvar som frusen ideologi, sa Per.

Han började med att berätta om när borgarrådet Kristina Alvendal i Stockholm 2008 lanserade ”promenadstaden”. Det blev sedan namnet på den nya översiktsplanen. Och enligt Per tycks det inte ha ändrat mycket i den praktiska planeringen. Stockholm har satsat 7 miljarder på Södra länken, 11,6 läggs nu på Norra Länken, förbifart Stockholm är beräknad till 28 miljarder och ombyggnaden av Slussen beräknas kosta 8 miljarder. Under de senaste 5 åren har pengarna till cykelinvesteringar minskat från 50 miljoner till 5 miljoner. Allt enligt Per.

Jo att tankarna om Promenadstaden på 3 år skulle omforma hela Stockholms trafikplanering har jag inte heller trott. Men den 21 april 2009 när jag och några andra experter tillbringade en eftermiddag på Kristina Alvendals trevliga kontor i Stockholms stadshus för att diskutera hur man kunde ta idéerna framåt. Så här skrev jag på bloggen den dagen: ”Alla verkar gilla idén, sa Kristina, och undrade när de negativa skulle börja synas.”

Mitt intryck då, och även senare, är att hon menade allvar med sina visioner. På sina powerpointbilder sa hon saker som jag också brukar säga i mina föreläsningar. T ex: ”Närhet – promenadvänligt, färre transporter.”, ”Tät stad ger underlag för kollektivtrafik – gles stad ger bilberoende”.

Och det uppdrag vi haft för Trafikkontoret i Stockholm att se på vad promenadstaden betyder för trafikplaneringen, och hur man kan mäta om man går i riktning mot denna promenadstad, har också pekat på att man även på tjänstemanna nivå är hyggligt intresserad.

Men visst har Per rätt: Bilstaden lever kvar som frusen ideologi. Vi fortsätter att ta stora steg i fel riktning – samtidigt som vi friserar ytan med miljöprojekt och promenadstadsidéer. Min förhoppnig är att alla ansträngningar som görs trots allt till sist skall urholka stenen.

Problemet är att denna typ av urholkning tar lång tid. Och den tiden har vi inte – klimat och energifrågan kräver sin lösning nu. Och det lär ta många år innan tankegångarna om en mer hållbart inriktad stadstrafik vinner mark på allvar. Frågan är bara vad det kostar att inte göra nödvändiga satsningar nu på kollektivtrafik och gång och cykeltrafik, utan fortsätta att plöja ner miljarder i biltrafiksystemet?

Länk:
Stockholmia förlag där Per Lundins böcker kan beställas