Vem skall rädda världen – del 1?

Frågan är naturligtvis inte enkel att besvara. Totalt sett utgör Sveriges andel av koldioxidutsläppen ungefär 0,3%, dvs 3 promille. Så vad vi gör har väldigt liten betydelse i ett globalt perspektiv. Eller?

Som alltid beror det på hur man ser det. Så här tycker jag man kan se det:

Även om Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är små, är våra utsläpp per person ganska höga (6,5 ton/inv) jämfört med medelvärdet i världen (3,2 ton/inv). Och plockar vi bort USA (19,8 ton/inv) så blir världens genomsnitt naturligtvis ändå mindre. När jag räknade ut mitt eget ekologiska fotavtryck för ett tag sedan kom jag fram till att det skulle behövas 6,7 jordklot om alla levde som jag.

Alltså finns det stor anledning även för oss att anstränga oss – sett ur ett moraliskt, etiskt perspektiv. Att just vi – som dessutom varit med och ställt till med eländet genom vår livsstil de senaste 50 åren – skulle vara undantagna är för mig en konstig tanke. Att säga till Kina (2,2 ton/person), Indien (1,1 ton/inv) och Brasilien (1,8 ton/inv) att de måsta anstränga sig mer än vi, för att de är så många , blir aldrig trovärdigt om vi inte arbetar med våra egna utsläpp. Om den långsiktigt hållbara nivån för koldioxidutsläpp i världen ligger på mellan 1-2 ton/invånare och år så bör naturligtvis även vi i Sverige jobba mot detta mål.

Det är därför olyckligt att läsa om hur Fredrik Reinfeldt i sin första kommentar till IPCC:s rapport tydligt säger: ”– Det är främst andra länder som måste sänka sina utsläpp för att möta klimathotet”. I princip är det naturligtvis sant – det skulle inte räcka långt för att rädda världen om vi tog bort alla våra koldioxidutsläpp. Reinfeldt säger att det är andra länder som USA, Brasilien och länder i Afrika som ska minska på sina utsläpp – för att det är enklare där. Frågan kräver globalt svar anser han. Visst skall vi på alla sätt försöka åtgärda utsläppen där det är så billigt som möjligt att lösa problemen – men trovärdigheten kräver att även vi anstränger oss.

Denna aspekt hänger också samman med Sverige som föredöme. Vi har faktiskt varit ett sådant inom miljöområdet under många år. Och att vi visar hur man kan skapa ett väl fungerande samhälle, och ändå minska utsläppen, har naturligtvis mycket stor betydelse för många andra länder som inte kommit lika långt.

Det finns också en utvecklingsaspekt i detta. Den omställning som krävs kommer att generera mängder av positiva effekter. Förutom renare miljö (även en del andra emissioner minskar), attraktivare städer etc, kommer många nya företag att startas och många människor att få arbete. Miljöteknik är idag en av våra snabbast växande branscher. Sverige som under många år legat långt framme i dessa frågor riskerar att bli akterseglade i detta race. I förra veckans Economist (jag har prenumererat nu – faktiskt otroligt billigt 770 kr för 51 nummer) finns en utmärkt artikel om läget i USA med titeln ”Waking up and cathing up”. Det vill säga uppvaknandet i USA följs av att man snabbt kommer ifatt – och drar förbi? Förra året investerades, bara i USA, 30 miljarder dollar i miljötekniksektorn. Amerikanska riskkapitalister investerade 7 ggr mer i ”green tech” än deras europeiska motsvarigheter.

Och att bara peka på vad vi själv som individer kan göra räcker inte heller. Marknaden klarar inte att lösa detta problem utan styrning – eftersom det handlar om externaliteter – dvs effekter av vårt handlande utanför det som var avsett. Vi förfogar på individnivå helt enkelt inte över de medel som krävs för en så radikal ändring som krävs. Konsumentmakt räcker inte i detta fall – vi kan inte konsumera oss till en bättre värld. Däremot kan den konsumtion som behövs ske på ett mer hållbart sätt.

Slutsatsen är att det behövs insatser på alla nivåer: individnivå, lokalt där du bor, i regionen, i vårt land, på EU-nivå och globalt. En global koldioxidskatt kopplad till utsläppen man genererar är en del av lösningen.

Alltså, mina argument är:

1. Etiskt och moraliskt måste vi släppa ut lika lite per person som andra människor på jorden
2. Om vi skall lyckas få utvecklingsländerna med – måste vi i västvärlden visa att det går att kombinera välfärd och minska utsläpp
3. Miljötekniken kommer att genera utveckling, jobb och välfärd
4. Vi måste ändra livsstil som individer – men marknaden klara inte allt på grund av att vi inte har rätt pris på externaliteterna.

Länk:

Reinfeldt i SvD