Stort intresse för miljöfrågor hos näringslivet – trots Svenskt Näringsliv
Har varit på Ven i två dagar på ett seminarium med det käcka namnet Heja Skåne. Anordnas av företaget Motivationshuset i Landskrona. Ett hundratal företagsledare, kommunpolitiker etc samlas för att diskutera sådant som utvecklar Skåne. I år handlade det om miljö och energi. (Som så många andra konferenser dessa dagar).
Talare var förutom ett antal Lundaprofessorer, Allan Larsson, den gamle finansministern som nu är ordf för Lunds universitet, Göran Johnsson, den gamle metallbasen som nu är styrelseproffs, och Tove Lifvendahl, den gamla MUF-ordf som nu är informationschef på Svenskt Näringsliv.
Alla var trevliga – ingen av dem var jätteintressant. Allan Larsson pratade om den jätteforskningsanläggning, ESS (European Spallation Source) som man gärna vill ha i Lund. Han kunde sagt samma sak på halva tiden – men de som minns honom som finansminister kommer ihåg att han pratar s-a-k-t-a.
Göran Johnsson pratade lite vardagsklokt om ett av sina favoritämnen: utbildning. Hade ganska lite med miljö att göra. Kunde gått på halva tiden.
Så här långt komna höll Dan Olofsson på att dö av uttråkning.
Till middagen på kvällen höll Tove Lifvendahl ett ganska lömskt kåseri. Hon är en duktig retoriker, och har ett i grunden allmänhumanistiskt anslag. Men…mitt i detta får hon in ett antal ärkekonservativa synpunkter om att vi nog inte behöver oroa oss, domedagsprofetior brukar inte slå in etc. Hon gör det på ett trevligt sätt, men man hör tydligt undermeningen: Det här med miljö är egentligen ett vänsterprojekt som jag (och Svensk Näringsliv?) fullständigt skiter i. De som senare på kvällen pratade med henne om vilken roll som Svenskt Näringsliv skulle kunna spela säger hon: Ingen – vi skall inte lägga oss i detta. Precis som om en organisation som Svenskt Näringsliv skulle kunna ställa sig utanför, eller neutral till klimatfrågan!
De gruppdiskussioner som resten av seminariet bestod av blev faktiskt mycket lyckade. Roligt att se att så många företagsledare nu har vaknat och faktiskt vill göra något. Kändes mycket uppmuntrande fakstiskt! Det kom fram massor av bra idéer och själv fick jag dessutom ett gäng nya affärskontakter.
Väldigt annorlunda mot alla de seminarier inom den offentliga världen som jag huvudsakligen bevistar. Där finns det oftast en större kunskap om problemen, men inte samma sprudlande iver att starta omgående och försöka få resultat snabbt. Beror det på att kunskapsbristen gör att man inte är lika luttrad? Uppfriskande var det som sagt.
När vi åkt tillbaka och båten angjorde Landskrona gick alla till var sin bil och åkte i dem hem. Det finns som det sades på seminariet mycket att ta itu med!
Länk:
Motivationshuset
Jag är ledsen att i likhet med Christer Ljungberg bryta mot Motivationshusets Chatham House Rules som gällde för konferensen Heja Skåne! men kände att inlägget tarvar genmäle. Jag använde ganska mycket tid i mitt tal för att lyfta forskning och företag som utvecklar vårt förhållningssätt till resurser och omgivning. Bland annat talade jag om forskningen kring transmutation och bridreaktorer som kommer kunna göra det möjligt att minska slutförvarstiden för kärnavfall från 100 000 till 1 000 år (vilket är det samma som biobränsleavfall), hur papperstillverkningen idag lämnar mycket varsammare ”ekologiska fotavtryck” än någonsin tidigare och att globalisering och outsourcing ger oss mer resurser över. Det kanske kan tyckas lömskt, men exemplen var valda för att visa att människan inte är problemet – utan lösningen på våra utmaningar. Mina enkla råd till konferensens deltagare var: 1) Delta inte i domedagsprofetiorna som drivs av olika aktörer med olika agendor – vi fattar inga kloka beslut baserade på rädsla. 2) Sjung inte med änglarna – samhällen utvecklas bäst när man vågar ha konkurrerande synsätt. 3) Diskutera alltid med människans levnadsmiljö och livskvalitet som utgångspunkt – då kommer ekologin och ekonomin automatiskt att få de proportioner och balans som behövs.
När det gäller den diskussion jag förde med två personer till kaffet, verkar det som om jag blivit felciterad. Samtalet tog sin början i en propå om en klimatrelaterad tävling som Svenskt Näringsliv och facket gemensamt skulle ta initiativ till. Min poäng, förutom att hänvisa propån till organisationens expert i energi- och klimatfrågorna, var att våra 54 000 medlemsföretag alla har och måste få ha ett eget och unikt förhållningssätt till klimatfrågorna. Många av dem är djupt engagerade i att utveckla den nya tekniken och ser till att vi inom olika sektorer hittar bättre sätt att hushålla med resurserna. Detta lyfter vi löpande fram på olika sätt – bland ägnade vi ett arbetsmöte under vårt stora företagarmöte i Malmö till att titta på hur företag inom transportsektorn jobbar. Företagen bär, precis som jag beskrev i exemplet med pappersföretaget, på många nycklar till frågornas lösning. Därutöver talade vi om en annan nyckel, nämligen de ramar som sätts av staten och politiken – och behovet av en långsiktig energipolitik. Där uppfattade jag ingen åsiktsskillnad – det är ett av de villkor för företagande som Svenskt Näringsliv på uppdrag av sina huvudmän återkommande för fram som något som behöver åstadkommas.
Tove!
Tyvärr fanns ingen information om några Chatham House Rules. Men å andra sidan fanns det inte så mycket information alls före seminariet överhuvudtaget så det är kanske inte så konstigt….
Den senaste tiden har det kommit många forskningsrapporter som om man läser dem kan uppfattas som domedagsprofetior. Problemet är att de är skrivna var välrenommerade forskare och publicerade i peer review – granskade tidskrifter. Jag skulle önska att jag kunde skaka av mig dem lika lätt som du.
Håller med dig i att det sker mycket positivt. Men om man lyssnar på vad forskarna (och även de politiskt avslipade IPCC-rapporterna) säger så går det inte alls tillräckligt fort.
I min c-uppsats gjorde jag och min kollega en jämförelse mellan Svenskt Näringsliv (SN) och Företagarna (F) och deras inställning och arbete med Hållbar utveckling. Även fast SN har haft en ”miljö”-avdelning i 20 år (med 6 st anställda 2004) och F inget sådant arbete alls skilde sig inte deras kunskaper eller inställning alls i frågan.
Vi kom fram till att SN använder sin miljöavdelning som en fasad för att kunna fortsätta göra på det ”gamla vanliga sättet”.
Fasad var ordet sa Bill till Bull.
Lite grann den känslan fick jag när jag lyssnade på Tove också. Men jag tycker att alla organisationer, företag etc idag måste ha ett seriöst förhållningssätt till miljöfrågor. Skicka gärna uppsatsen!
Jämnförelsen mellan kärnavfall och ”biobränsleavfall” säger väl en hel del om Toves kunskaper kring miljörisker…