Utan olja i DDR?

Tåget från Berlin Hauptbahnhof avgick i tid 15.22. Den nya stationen, som var färdigbyggd 2006, i fem våningar, måste vara en av Europas snyggaste. Och visst är det något visst med stora järnvägsstationer. Strax innan vårt tåg avgick rullade ett halvskraltigt nattåg som skulle gå till Minsk in. Ett tåg till Danmark – ett tåg till Vitryssland.

Vårt tåg är ett modernt ICE-tåg. Mycket bekvämt och snyggt inuti. Det går stadigt och utan ryck och skakningar i ca 200 km/h. Det vill säga samma prestanda som X2000, men en mycket högre åkkomfort. Och om inte danskarna framför oss blir allt för packade av sitt vindrickande blir det en trevlig resa hem.

Men det finns ett men. Tåget är ett dieseltåg, och en av motorerna sitter nog under oss så det mullrar en del. Dessutom går tåget mellan Berlin och Hamburg under en luftledning. Det borde inte vara tillåtet vare sig här eller i Sverige. Skälet här är att det mellan Hamburg och Köpenhamn inte är elektrifierat. Det blir det förmodligen först när bron mellan Danmark och Fehmarn blir klar nån gång 2015 eller så.

Att åka dieseltåg är inte särskilt miljövänligt. Bättre än flyg, något lite bättre än bil, men oerhört mycket sämre än om det varit ett elektriskt.

Men innan vi åkte hann vi med en hel del idag också. Först tog PG med oss på en spårvagnstur genom fd DDR-land, dvs ut till de östra delarna av Berlin. Vi åkte i nästan 45 min, och från Alexanderplatz (som i princip var centrum i Östberlin) och hela vägen ut såg allt likadant ut. Stora hyreskomplex i trist förortsbetongdesign.

Därutifrån tog vi oss med S-tåg, och tunnelbana till Berlins tekniska museum. Jag hade snappat upp att det pågår en utställning med namnet ”neuStart – Mobil ohne öl?”. Och då handlar det inte om trafikonykterhet, utan om trafiken efter oljan. Utställningen visade utvecklingen från oljeålderns start 1900, över bilismens guldålder kring 1960 och fram till idag. Och så ställde man frågan om hur det kommer att se ut 2032. Har vi gått i riktning mot hållbarhet, eller fortsatt som idag?

Man kunde rösta på vad man trodde genom att trycka på en knapp, och så skulle en bordtennisboll falla ner i en plastbehållare. Den fungerade inte – men båda behållarna hade ungefär lika många bollar, kanske med en liten, liten övervikt för ”business as usual”.

Utställningen fokuserade mest på hur vi skulle lösa framtidens transporter genom att lösa bilens problem genom ny teknik. Kanske berodde detta på sponsorerna: Daimler, Toyota, Volkswagen, Total (bensinbolag), Toll Collect och Linde Group.

Man fick se hur en Priusmotor såg ut inuti, hur en bränslecell fungerar, och en del lånecyklar etc. Jag såg dock inte en enda bild av spårtaxi. Ingen annan kollektivtrafik heller för den delen. Utställningen pågår till 16 mars om nån är i Berlin.

Till sist tog vi oss till DDR-muséet, alldeles intill Domen. Ett litet men intressant museum, som på ett populärt sätt visade upp DDR med alla sina märkligheter. Spännande att tänka sig att en privat entreprenör skapat detta lilla kultmuseum kring den planekonomiska perioden i Tysklands historia.

Jag köpte en liten bok med namnet ”Das kleine DDR-Buch”. I den kan man lära sig en hel del om DDR. Bland annat finns citat på ”lösningar”, t ex: ”Wer fleissig lernt, erreich auch viel. Das Socialismus ist das Ziel” (Den som lär sig flitigt uppnår mycket – socialismen är målet”. Och ”Du kannst nicht for den Frieden sein – stellst du das Westfernsehn ein”. (Du kan inte vara för freden om du ställer in väst-TV).

Det finns också bilder på olika östtyska ledare. Eric Honecker (1912-1994) ser ut som ormen i Disneys Robin Hood….

Nu är vi i Hamburg och det strömmar in folk på ett sätt så jag inte tror att alla får sittplats. Måste man inte ha platsbiljett på detta tåg?

Länkar:
Utställningen om rörlighet på tekniska muséet i Berlin
DDR museum