Jämvikt ger hållbarhet
Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dalademokraten, skriver en essä om miljöhyckleri i dagens DN. Han har läst Björn Forsbergs ”Tillväxtens sista dagar” (diskuterad i denna blogg 27 nov 2007 och Christer Sannes ”Keynes barnbarn” (som jag länge tänkt läsa).
Sverige hamnar alltid långt fram när det gäller miljörankingar av olika slag. Men om man tittar på det ekologiska fortavtrycket (den areal som krävs för att hämta naturresurser till och hantera avfall från vårt samhälle) så ligger Sverige balnd de högsta i världen. Beräkningar brukar sluta med att vårt fotavtryck är 3 ggr så stort som det långsiktigt hållbara.
Båda böckerna föreslår mindre arbete och mindre konsumtion som en av lösningarna på dagens miljöproblem.
Greider gör en lysande analys av de båda böckerna, men går vilse i slutet när han tycker ”…ingen av dem vågar löpa hela linan ut och exempelvis ta tanken på en demokratisk planhushållning på allvar”. Planhushållning brukar ju inte precis ge hållbara samhällen.
Men om han menar att ekologin måste få sätta ramarna för ekonomins handlande så är jag med. Eller som det står i slutorden i Romklubbens ”Tillväxtens gränser” från 1972 som jag redan skrivit om flera gånger: ”börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden”.
Det effektivaste om det lyckas bör rimligen vara att försöka förmå folk att hyra det som relativt sällan används, istället för att köpa sånt som den mesta tiden bara ligger i beredskap i överfulla förråd. Den som hyr ut föremål och utrustningar har motivet att utrustningen håller tio ggr längre, och om den används av minst tio innan den skrotas så behöver bara hundradelen så många tillverkas. Gör man dessutom så att uthyrningsföretagen enbart teknikupphandlar delarna, fästelementen och OEM-moduelerna, och själva monterar, underhåller och byter ut slitdelar, så kan hållbarheten öka ännu mera, samtidigt som kostnaderna minskar när tillverkningen av delarna mm. förr eller senare ändå kommer att helautomatisiseras.
Det är en intressant ide. Dock skulle ett finmaskigt nät av depåer behövas så att det inte blir så att folk upplever en hög kostnad av att ta sig till och från depåerna. Hur hög kostnad som accepteras beror rimligtvis på den egna användningsfrekvensen av apparaterna.