Kombinationer ofta bättre än ensamma fullträffar

Efter ett dygn i Edinburgh är jag nu i Stockholm, ankommen via Köpenhamn. Intressanta diskussioner i vår workshop idag om ”delivery structures”, leveransstrukturer, för att få hållbara transporter till stånd. Har fått ett bättre grepp om Skottland och deras problem med att vara Storbritanniens Norrland. Inga satsningar på höghastighetståg där inte. Bra knappt 10 % av befolkningen bor ju där – ca 5 miljoner.

Vi diskuterade Sveriges och Skottlands mål för minskning av koldioxid – ungefär samma. Vi konstaterade att man totalt sett lyckas ungefär lika dåligt med att minska utsläppen från transporterna. Men att det tycks finnas en stor skillnad i hur kommunerna arbetar med frågan:

I Sverige är det ett stort antal kommuner som arbetar aktivt med att minska trafikens koldioxidutsläpp. I Skottland finns inte motsvarande engagemang. Beror skillnaden på de svenska starka kommunerna som är vana att ta hand om stora delar av utmaningarna utan att staten lägger sig i?

Jillian Anable från Aberdeens universitet berättade om den skotska politiken. Men hennes mest intressanta bild var en som visade vilken skillnad det blir i den totala mängden koldioxidutsläpp om vi gör stora åtgärder nu, eller väntar till sista sekund. Den totala mängden utsläpp blir 2 ggr så stor i så fall. Måste be att få den bilden.

Och på flyget läste jag i The Scotsman att Institute of Mechanical Engineers säger att de tvärtom tycker det är idioti att lägga subventioner på att få folk att köpa elbilar de närmaste åren. För 2050 kommer ju de mekaniska ingenjörerna att kunna göra bilar som bara släpper ut 30 g koldioxid/km. Och att då sätta mål som 100g/km 2020 är bara dumt. Bättre att ”ge industrin tillräckligt med tid för att planera och utvecklatekniken och på så sätt säkra en framgångsrik bilindustri i Strobrittaninen”.

Gosh…. Tur man är väg- och vattenbyggare.

Gillade Edinburgh mycket. Hann med 2 timmars sight-seeing i går eftermiddag. Hann se centrum, där man bygger spårväg, National Gallery och tog mej upp till slottet som ligger på en grön klippa mitt i stan, tillsammans med den gamla delen av stan.

På kvällen en riktigt bra pubmiddag nere vid hamnen tillsammans med Tom Rye, professor på Napier University, och den som bjudit in mej. Och sen gick vi på The Whisky Society där Tom är medlem. En riktig brittisk klubb, som serverar speciella varianter av whisky. Normalt är även en Single Malt en blandning från många olika fat, för att få märkets speciella smak. Men här fanns mängder med en-fats-whisky att prova.

Eftersom jag gillar rökiga Islay-whisky (Bowmore, Laphroig och Bunnahabin är favoriter) blev det en sådan. Alla hade fantasifulla namn. Den jag gillade mest hette ”Keith Richard meets Sokrates”. Väldigt tydlig rök- och torvkaraktär. Mindre komplex än en vanlig Single Malt, men tydligare. Och ganska rolig.

Men liksom en enstaka åtgärd för att minska koldioxidutsläppen ofta vinner på att kombineras med andra – vinner också whiskyn på att flera fat blandas.