Get your kicks on Route 66

Söderns mörker ligger djupt och klockan är 22.15 i Oklahoma den 6 augusti. Efter ca 90 mil är vi lite trötta och har kanske 15 mil kvar till Holiday Express. Ganska mycket bilar på I40, som är den moderna varianten av Route 66 som går bredvid. Plötsligt har vi en polisbil i baken med blåljusen på. Har hustrun kört för fort. Förmodligen, det är lätt hänt när tempot på vägen ligger 5-10 mph högre än den skyltade.

Hur gör man? Skall man stanna? – Vi fortsätter, så får vi se. Men skall man inte stanna? – Vet inte – fortsätt. Efter ett par minuter får sheriffen nog och sätter på sirénen. Vi stannar. Han smäller på en jättestrålkastare. Så det blir just inne hela bilen. Inget händer.

Han sitter kvar en lång stund. Sen kommer han ut – en stilfull svart sheriff från Oklahoma Highway Patrol i riktig sheriffhatt.

– Det är 70 mph här mam.
– Jag vet.
– Får jag se på körkortet…..Vilket land?
– Sverige.
– Hm. Ta det lugnt. Det är 70 här. God natt mam.

Precis som på TV. Men vi slapp ställa oss med händerna på bilen. Vi har ingen erfarenhet av att bli tagna för fortkörning hemma. Själv kör jag inte för fort, av miljö- och säkerhetsskäl. Och försöker lära resten av familjen att göra detsamma.

Här är motorvägarna väldigt raka, väldigt långa, och ibland med glest mellan bilarna. Och våra vänner i den andra bilen kör generellt fortare än vi.. Jag tycker nog fortfarande att det är färre än hemma som kör riktigt fort, men frågan är om inte tempot allmänt gått upp sedan förra gången vi var här.

Dagen igår började annars i den svala skidorten Snowmass. Sen tog det lång tid att köra över Klippiga bergen österut. En mycket slingrande, smal väg, mestadels utan räcken, tog oss upp till snön och ner igen. Resten av dan var bara att åka. Ända till vi kom fram till Amarillo.

Där stannade vid Cadillac Ranch, som är ett popkonstverk med 10 Cadillacar nedstuckna i jorden ute på en åker vid I40, väster om Amarillo. Som ett monument över Route 66.

Jag använder ofta bilder av konstverket när jag föreläser om bilsamhället. På dessa bilder är det hela, snygga bilar som är nedstuckna i myllan. Nu är det 10 bilvrak, fulla med graffiti. Och man uppmanas att klottra. Inte lika snyggt men kanske minst lika bra som monument över bilsamhället….

Nu sitter vi i bilen igen på vår andra långkörardag. Kommer fram till Memphis kanske vid 18.00, enligt gps-en. Vi lyxar till det och skall bo på Memphis mest klassiska hotell Peabody. En jättestor 50-talsbyggnad, med en lobby där det finns en damm med ankor. Och gångavstånd till musikgatan Beale Street. Skall se om vi kan få bord på BB Kings Blues Club i kväll.

I morgon blir det Graceland, Gibsonfabriken, Sun Studio osv.

PS:. Tony Christie hette mannen som hade en hit med ”Is this the way to Amarillo?”. DS