Tankar om USA. Del 2: stadsplanering

Det skulle gå att skriva ett väldigt kort inlägg om stadsplanering i USA. Det finns ingen. Punkt.

”Men är detta staden?” sa min fru flera gånger när hon insåg att en mycket liten stadskärna, kanske 5 x10 kvarter var det enda som skulle kallas för stad i europeisk bemärkelse. Så ser det ut i Las Vegas, Memphis, och Nashville för att nämna några av de städer vi besökte.

Utan för dessa små kärnor finns kvadratkilometer med enfamiljshus. Organiserade i bubblor som gör att det blir väldigt långa körsträckor. Alla amerikaner vill äga sitt eget hus. Och detta har uppmuntrats genom generösa lån, de som var orsakerna till finanskrisen.

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men sant är att sedan olje- och bilföretagen i början på 1900-talet köpte upp spårvägssystemen och lade ner dem, har de amerikanska städerna helt anpassats efter bilen. Det finns ett downtown, eller ett CBD, Central Business District, med ett rutnätsmönster. Där finns kontor, och en del affärer. I många amerikanska städer förslummades downtown från 1960 och framåt på ett sätt som gjorde att kriminaliteten helt tog död på innerstäderna.

På många ställen har man under det senaste decenniet försökt göra något åt detta. Exempel som Portland lyfts alltid fram i sammanhanget. Och rörelsen ”New Urbanism” försöker introducera klassisk europeisk stadsplanering, med rutnät och kopplingar till kollektivtrafiksystemen.

Men i nästa alla amerikanska städer är bilen kung. Stora breda, flerfältiga gator. Massor av parkeringsplatser i p-hus och markparkering. Aldrig några gågator. Det är den generella bilden.

Väldigt intressant är det som hänt i New York. Jag har varit där 4 ggr i mitt liv, och de tre första bara enstaka dygn eller timmar. Men jag kan minnas när vi för 20 år sedan kom dit första gången, med fru och 3-årig dotter, på väg till några vänner som då bodde i Kalifornien. Då rekommenderades man att inte åka i tunnelbanan, att inte gå in i Central Park, att undvika vissa områden, och att befinna sig i Harlem utan skottsäker väst var inte att tänka på.

Jag minns hur vi stod på hotellet och försökte få med den lilla treåringen ned för en trappa i lobbyn. Med en treårngs envishet vägrade hon. Varpå vi gick ner och sa att då får du väl stanna då – i hopp om att hon då skulle komma efter. Varpå en amerikan tog oss hårt i armen och sa: ”Gör aldrig så i New York. En liten blond flicka kan vara försvunnen på en minut”.

Idag är New York en helt annan trygg och trevlig stad. Rudy Guiliano, republikan som var borgmästare 1994-2001 är mannen som lyckades med detta. Han inörde nolltollerans även mot alla mindre brott, och ökade polistätheten etc. Hans efterträdare Michael Bloomberg har fortsatt med att arbeta för en trygg och säker stad. Och i takt med detta har antalet turister och besökare ökat, viket i sig ökat tryggheten.

Det var mycket trevligt att uppleva att allt detta var sant. Det kändes alldeles utmärkt att åka tunnelbana även på kvällen, gå i Central Park, promenera när det var mörkt osv. Jag vill gärna återvända igen. och hade det inte varit för miljöns skulle vi återvänt mycket snart. Det är lätt att förstå att så många älskar New York.

Och de nya gågatedelarna av Broadway, som jag skrev om redan på plats, är ännu mer grädde på moset.

Men Manhattan är undantaget som bekräftar regeln. När vi var i Memphis var centrum inte många kvarter stort, och bara ett par kvarter bortom musikgatan Beale street fanns mängder av rivningskåkar. Och bussreklamen var på temat ”You shoot. He´s dead. You say you are sorry. He´s still dead. Chill don´t kill”.