Var finns visionerna?
I morgon skulle jag ha medverkat på konferensen Forum för miljö – om staden, i Uppsala. Men min bihåleinflammation gör att jag inte kommer att vara där. Däremot har jag funderat en del på vad jag skulle ha sagt i paneldiskussionen. Så håll tillgodo:
I mitt arbete är jag ofta inblandad i att hjälpa olika aktörer att ta fram visioner. Det kan handla om visioner för en hållbar stad, ett hållbart transportsystem, framtidens kollektivtrafik eller liknande. Att ta fram visioner tycks innefatta visionen om att verkligen åstadkomma en förändring, eller i alla fall vara ett nödvändigt första steg. Och jag brukar själv lägga pinnar på den brasan genom att säga ungefär så här: om man inte vet vilket mål man har, är det svårt att veta i vilken riktning man skall börja sin resa. Eller som George Harrisson sjöng på sista plattan: ”If you don´t know where you´re going, any road will take you there”.
Samtidigt brukar jag roa mig med att läsa översiktsplaner och andra strategiska dokument för alla de orter och regioner där jag föreläser, om t ex hållbara transporter och liknande. Och min bild är att i minst 75% av dessa dokument finns tjusiga visioner och övergripande mål om ”den hållbara staden” med beskrivningar av hur detta framtida tillstånd skall se ut. Det kan handla om att biltrafiken har minskat väsentligt, att gång, cykel och kollektivtrafik prioriteras osv.
Men i alla dessa kommuner och regioner fattas sedan beslut på beslut som gör att man inte alls går i riktning mot visionen. ”Den här utbyggnaden av externhandelsområdet ökar ju bara trafiken med 3%”, som en politiker i min hemstad nyligen uttryckte det.
Min bild är alltså att det stora problemet inte är att det saknas visioner, utan att de visioner som finns tydligen inte är tillräckligt intressanta, eller viktiga, för att tas på allvar. Eller saknas helt enkelt kunskapen om kopplingen mellan vision och långsiktiga mål, och hur de åtgärder som genomförs i en nära framtid inverkar på möjligheten att nå visionen.
Att ta fram visioner utan att också sätta konkreta mätbara mål, som man dessutom med backcasting bryter ner i tidsatta delmål längs vägen, är ganska meningslöst. Då hjälper det inte hur intressant och lockande visionen är.
Eller är det så att de flesta författare och läsare av visionerna egentligen inte upplever dem som tillräckligt lockande? Vi har det ju ganska bra redan, och eventuella hot om problem med klimat, energi etc är så diffusa och avlägsna, och tekniken kommer säkert att lösa det mesta innan vi är där?
Ett enda undantag kan man enkelt hitta, och det är nollvisionen för antalet dödade i trafiken. Visserligen har man inte helt lyckats nå de uppsatta delmålen, men de 5 senaste åren har antalet dödade i trafiken minskat med 21%. Kanske finns det något att lära här? Nollvisionen är pedagogiskt enkel att förstå, den är också lätt att mäta. Åtgärderna är oftast begripliga och politisk ofarliga. Visst, mitträcken är inte så vackra, men effekten är lätt att förstå.
Så vi behöver inte fler vackra visioner, utan mer av visioner som är begripliga, lockande och som går att göra om till mätbara mål, både på kort och på lång sikt.
Visioner kräver ofta en ansträngning för att uppnås. Problemet är att det sällan är visionsmakarna själva som ska stå för ansträngningen.
Däremot är det alltid visionsmakarna som tar äran när visioner blir uppfyllda.
Ge mig en politiker som sätter upp en ambitiös vision, kopplar det till konkreta mål och sedan har modet att genomföra trots att det kan innebära protester från vissa. Oavsett politisk färg är jag beredd att ge min röst (med ett undantag).
Om visionen för trafiksäkerhet är noll döda kanske nollvisionen för mobilitiet är att alla persner och alla varor finns där de behövs.
Vi skall alltså planera för att vi inte behöver resa.
Bra skrivet Christer!
Visioner är viktiga, men verkställandet vinner matchen.
eller ”To win, you need to walk the talk, not talk the walk”
Ursprungscitatet om att välja väg utan mål finns i Alice i Underlandet av Lewis Carroll.
Kanske alla politiker är som Carlgren, dvs att man ”anser” att A leder till B om man tycker att det är på nåt sätt till fördel för en.
Mycket tyder på att man har förskräckligt dålig kläm på skillnaden mellan åsikter och orsak-verkan. Jag minns hur min kompis kemisten nån gång på 80-talet upprört berättade om hur en kommun hade beslutat i fullmäktige att en viss kemisk reaktion inte existerade.
Önsketänkande, kan man kanske kalla det för. Visioner är bra men om de kostar något kan man alltid låtsas som man försöker uppnå dem.
Hej! Märkte något lustigt när jag körde bil för några år sedan. Testa på en raksträcka! Håll huvudet rakt fram och titta uppåt – omgivningen rusar fram fortare, vi luras alltså att köra fortare än vi rimligtvis borde göra… Inte konstigt att det händer mycket olyckor. Kanske om det gick att slipa framrutan på något särskilt sätt – eller att föraren fick använda specialslipade glasögon???