Systemkriser – lika som bär
Klimatkris, miljökris, energikris, finanskris och tågkris – är de alla liknande systemkriser? Överutnyttjande av resurser som när den exponentiella kurvan dras ut tillräckligt långt blir till en kris?
När de fossila bränslena använts i en utsträckning så att koldioxiden inte längre kan tas upp av växter och hav, utan vi får en uppvärmning av atmosfären. När naturens biologiska resurser utnyttjas på ett sätt som gör att de inte hinner förnyas. När oljan används i ständigt ökande omfattning utan tanke på att den är en ändlig resurs. Då får vi en systemkris.
När bank- och finansmän konstruerar lån till potentiella husägare, utan säkerhet, eftersom den eviga värdetillväxten blivit norm, och andra giriga finansmän paketerar om lånen och säljer dem vidare i en allt fortare snurrande karusell – då blir det systemkris.
Och när samhället inte förstår att fordon och bana måste underhållas och resurser behållas för att ge ett resilient system när vädrets makter slår till – då får vi en systemkris.
Klimat, miljö, energi, finans och tåg – alla är de system vi utnyttjat till bristningsgränsen. Vi har privatiserat vinsterna i systemen – och socialiserat förlusterna. När bankerna går bra – hamnar vinsterna i privata fickor, men när de krisar är det staten som betalar. När naturens resurser överutnyttjas blir några rika, men utarmade ekologiska system, får vi alla på sikt vara med och betala.
När det gäller tåget har ännu ingen gjort privata vinster på systemen – men räkna med att vi alla får vara med och betala för strulet. I första hand genom inställda tåg och förseningar, och på sikt genom investeringar i ny infrastruktur och dyrare underhåll.
Drömmen om den eviga tillväxten blir dyr på sikt.
Tillägg den 4/3: Jag hittade just en debattartikel av Alf Hornborg, humanekolog här i Lund, som säger samma sak som jag här ovan – minus tågen: Sista sucken för den fossildrivna ekonomin.
Egentligen är ju tåget ett undantag från din tes. De bristfälliga investeringarna kan ju ses som en (visserligen kortsiktig) social vinst, eftersom de skattepengarna har lagts på annat – sjuksängar, offentliga löner och liknande.
Vi får alla vara med och betala kostnaden, men den stora kostnaden är inte några uteblivna jobbtimmar under ett fåtal vinterdagar. Den stora kostnaden är de enorma investeringar som nu måste göras på ett bräde för att få upp kapaciteten till vad som krävs av ett modernt samhälle. Detta istället för att höja nivån lite i taget, år efter år.
Uteblivet underhåll blir som bekant dyrare för var dag som går.
Tågtrafiken behöver inte fler ideologiskt drivna reformer utifrån. Det som behövs är arbetsro och eventuellt några mindre ansvarsändringar. De mindre ändringsförslagen bör komma inifrån branschen och syfta till att lösa konkreta, väl definierade problem och inte generella frågeställningar.
I värsta fall ser vi här kanske ett embryo till det Tainter och Catton m.fl. kallar katabolisk kollaps: resurserna räcker inte längre till för att underhålla kapitalstocken, vilket leder till en nedåtgående spiral och i slutänden en sänkt komplexitetsnivå; se t.ex. J M Greers How Civilizations Fall: A Theory of Catabolic Collapse på http://www.dylan.org.uk/greer_on_collapse.pdf eller http://sunhomedesign.wordpress.com/2009/12/08/avoiding-societal-economic-and-ecological-collapse/ för utförligare utläggningar.