Behåll bilen som frihetsinstrument även i framtiden

Bilen har sedan den blev allt mer allmän på 1950-talet, gett människor en rörelsefrihet och ett oberoende som är mycket uppskattad. Att själv kunna bestämma ressällskap, och när man vill åka, innebär för de flesta en stor kvalitetshöjning i resandet. Det är just detta fenomen vi nu ser i länder som Indien och Kina – efterhand som välståndet ökar vill allt fler ha bil.

Och under de första decennierna med bilen handlade det i stor utsträckning om en kärleksaffär mellan människa och maskin. Vi var beredda att offra en hel del för den nya favoriten. I många städer revs det rejält för att få plats med bredare vägar och parkeringsplatser. Men nyttan övervägde för de flesta på kort sikt ändå de negativa sidorna. Under många år handlade miljöproblemen oftast om att få bilisterna att ta med skräpet hem från söndagsutflykterna i naturen – håll naturen ren hette det.

Bilen gav nya möjligheter att nå längre på kortare tid. Vi fick bland annat de första externa köpcentrumen, med Wessels i Malmö som pionjär. Och efterhand kom krav på utbyggnad av vägnätet, samtidigt som utbudet inne i städerna minskade, vilket ökade behovet av att transportera sig till stormarknaderna utanför. Folk kunde flytta ut till egna hem i villamattor utanför städerna.

De senaste tio tjugo åren har denna spiral lett till trängsel på våra vägar, inte bara i de allra största städerna. Vi har också fått buller och utsläppsproblem på många håll. Studier uppskattar till exempel att bullret från trafiken ger hjärtproblem som dödar lika många som trafikolyckorna i Europa.

Svaret på allt detta blir ofta krav på mer vägar. Många orter vill ha förbifarter – fast genomfartstrafiken i städer som Umeå, Jönköping, Skellefteå och Örnsköldsvik ligger på 8-10% av trafiken på genomfartsvägen. Vi behöver dessa förbifarter för miljöns skull säger man.

Just nu tycks det som om slaget står mellan de som vill fortsätta att bygga på biltrafiksystemet, med hopp om att alla bilismens miljöproblem löser sig med ny teknik, och en miljörörelse som, oftast med alla korrekta fakta som bakgrund, ger intrycket av att tro att bilarna kommer att försvinna bara man lyfter fram dessa sanningar.

Dessa båda diskurser, sättet att prata om frågan, ligger så långt ifrån varandra att det sällan blir någon vettig debatt. ”Jag delar inte den uppfattningen” säger miljöministern konfronterad med väl granskade forskningsresultat om att nya vägar genererar ny trafik. Och för delar av miljörörelsen är viljan att gå i rätt riktning så stor att den ekologiska sanningen närmast blivit en religion – som ett ateistiskt substitut för gammal hederlig gudstro.

Ovan på detta har internet har gett alla samma möjlighet att uttrycka sin mening, oavsett bakgrundskunskaper eller sunt förnuft. Läs kommentarerna under valfri artikel kring miljö eller infrastruktur i DN, SvD eller DI så förstår ni.

Det verkar inte som om det sätt som diskussionen förs leder framåt. Min bild är att vi måste hitta sätt att diskutera frågan så att vi får en utveckling baserad på bästa möjliga fakta. Jag är helt ense med miljörörelsen om behovet av åtgärder som är väsentligt mer kraftfulla än de som den ekologiska moderniseringen i bästa fall ger upphov till. Men dagens utveckling leder inte mot detta mål.

De som fortfarande menar att mer vägar ger mer välstånd, måste stå för detta, och inte kamouflera sin ståndpunkt med fluff-fluff om miljö och klimat. Och miljörörelsen skulle nog tjäna på att försöka förstå hur den traditionella vägbyggarkontingenten resonerar. Att bara banka fakta i skallen verkar ju inte fungera.

Att diskutera hur en hållbar bilism skulle kunna se ut, borde vara intressant. Ett system där smart samhällsplanering eliminerat en del av res- och transportbehovet. En bilism där man, trots energi- och klimatrestriktioner, kan använda bilen till sådant där den ger kvaliteter som svårligen uppnås i andra system, genom att vi ersatt den med smartare, effektivare lösningar för sådana resor och transporter där andra system fungerar lika bra eller bättre.

Att få till en saklig och seriös diskussion i denna riktning skulle kännas betydligt mer meningsfullt än dagens pajkastning. Och ge bättre möjligheter att behålla bilen som frihetsinstrument.

6 kommentarer
  1. Erik Sandblom
    Erik Sandblom says:

    Jag vill jämföra bildiskussionen med alkoholdiskussionen. I Ryssland kostar vodkan lika mycket som mjölken, och det tycker vi svenskar är helt vansinnigt. När Gorbatjov och Medvedev försöker med blygsamma alkoholreformer så riskeras hela deras politiska karriär. Man dricker alkohol till frukost.

    Jag vet inte hur många ryssar räknas som alkoholister, men varannan svensk är överviktig eller fet. Enda sättet att fixa det är att gå eller cykla till jobbet. De flesta saknar disciplinen att motionera på fritiden hela livet ut.

    Tänk om bilkörning blev lite mer som att dricka alkohol. Något man gör vid vissa tillfällen, när det finns särskild anledning till det.

    Svara
  2. Anders
    Anders says:

    Bra inlägg, ja, vad gäller bilen som Frihetsinstrument, så kan man ju bara enkelt och visst fråga sig själv, eller andra bilister, hur många procent av antalet bilresor eller hur många procent av årliga mil som sker i det uttalade syftet ”Frihet”…?

    Frihet för någon är att åka till sommarstugan; Det är ett giltigt argument där bilen alltsomoftast är motiverad då alternativ saknas. För en annan kanske det är den årliga bilsemestern, där man styr kosan dit man får lust. För en tredje är det kanske helgutflykterna.

    Jag tror dock att få förknippar tvångsmässig arbetspendling med Frihet; varför vi måste fråga oss själva som bilister, medborgare och människor Var och När samt Hur ens bilresor motiveras; ordet slentrian är, rimligen, en fin nyckel till förståelsen hur bilen används och våran relation till Bilen som Bekvämlighetsinrättning i det Stora. Först därinunder och då endast ibland som Frihetssymbol i det Lilla lilla hörn som blir kvar när vardagen är ”utförd”.

    En hållbar bilism inbegriper sannolikt inte slentrianmässigt bilanvändande på de platser där transportbehoven – om ngonstans överhuvudtaget – kan lösas på smartare och effektivare sätt, liksom i största allmänhet göras såväl mindre som ibland elimineras helt; i våra Städer. Likaså mellan många av våra städer.

    En tankeväckande fråga man kan ställa till den inbitne Bekvämlighetsbilisten är exempelvis;

    Så varför borde inte skolungdomar få körkort och bil från 14-15 års ålder, om nu Bilen är ett så nödvändigt transportmedel och så få av dina egna resor kan företas utan bil?

    :-)

    Erik: Bra liknelse där! Tar den med mig för framtida behov.

    Svara
  3. Thomas Svensson
    Thomas Svensson says:

    Det är en viktig diskussion du tar upp och det känns mycket svårt att hitta en väg till ett hållbart samhälle. Jag tror absolut att det är de psykologiska effekterna som är dominerande och de är inte lätta att tas med på något rationellt sätt. Precis som ingen hade kunnat ana hur bilen skulle bli en sådan hjärtesak för mannen, precis lika omöjligt är det att avgöra vad som skulle kunna bryta den trenden.

    Själv har jag genom ett självpåtaget tvingande miljötänkande mer och mer avstått från bilen och numera får jag faktiskt frihetskänslan när jag sätter mig på tåget. Bekymmersfritt lämnar jag över ansvaret till en tågförare och kopplar av med en bok eller ett korsord. Det är alltså möjligt att göra sig av med kärleken till bilen, men hur det skall gå till i allmänhet, det vet jag verkligen inte.

    Svara
  4. Leif
    Leif says:

    Ett problem är ju att respektive system (bil kontra kollektivtrafik kontra cykel om man så vill) har sina ramar och svårigheter för användaren. Är man van vid ett av systemen så har man tagit sig över de barriärerna och ser mestadels fördelarna. Logiskt vore därför att försöka sänka kravgränsen för användarna för de system som man vill gynna.

    Svara
  5. Tomas Moberg
    Tomas Moberg says:

    Vad är det som försvårar meningsfulla dialoger om bilens framtid? Bristande mod kanske. Jag tror att vi måste bli tydligare med var vi står. Om vi vågar avvika, vågar ställa obekväma frågor, vågar vara visionära, sätter vi också igång en rad intressanta processer. Vi förändras och samhället med oss. Som initiativtagare till Carfree Sweden får jag naturligtvis inget uträttat om jag stannar kvar i garderoben.

    Svara
  6. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Som gammal miljöaktivist, och dessutom icke-bilägare, har jag inget otalt med bilarna i sig, bara med deras förmåga att förstöra städer och göra stora delar av dom otillgängliga för mig.

    Så jag sympatiserar med din utgångspunkt, Christer. Men hur åstadkommer man det i praktiken?

    På sista tiden har jag börjat resonera utifrån följande:
    – poängen med städer är logistisk, att man ska ha nära till allt
    – under 1900-talet har man struntat i detta pga billig olja – men den är snart slut
    – stadsbyggnadsidealet under denna tid har varit aristokratiskt, fokuserat på möjligheten att dra sig undan till en lantlig ”resort” där man slipper konfronteras med andra
    – vi måste återigen fokusera på närhet, folk ska slippa transportera sig och sina saker, allt ska finnas på gångavstånd om möjligt (i större städer på spårvägs- eller t-baneavstånd)
    – folk stinkner faktiskt inte, det är roligare ju fler man har omkring sig.

    Alltså inte beröra bilarna alls.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.