I dödskuggans dal

Jag har levt hela mitt trettioåriga yrkesliv med och bland forskare. Först på LTH, där jag själv var doktorand, och skrev en lic-avhandling om utformning av cykeltrafikanläggningar. Sen startade vi Trivector så det blev ingen doktorsavhandling.

Vår affärsidé var att ta vara på alla de forskningsresultat som togs fram, men sen hade svårt att nå ut till praktikerna. Även idag är detta en viktig del av vår kultur. På Trivector Traffic är en tredjedel av de anställda forskarutbildade. Vi använder varje dag forskningsresultat från olika delar av världen. Vi leder och medverkar just nu i ett 20-tal forskningsprojekt, varav 7 med internationella partners, från universitet, företag osv i hela Europa.

För mig är forskning en del av vardagen, och jag får ofta bevis för hur den på olika sätt gör världen bättre. Jag vet en hel del om forskningsmetodik och om hur ett paradigmskifte kan se ut. Jag vet också vilken oerhört integritet nästan alla forskare har, och hur svårt det kan vara att få dem dra slutsatser utan att de har väldigt, väldigt mycket på fötterna.

Jag vet också hur svårt det kan vara att föra ut bra och användbara forskningsresultat i verkliga livet. Bland forskare finns det ett uttryck ”dödskuggans dal” som en metafor för den brygga som ofta saknas mellan forskning och verklighet.

Men jag tror inte det är denna dal som spökar när det gäller svårigheter att få beslutsfattare och vanligt folk att ta till sig forskningsresultat om klimatförändringar, oljetoppen, överutnyttjande av naturresurser och andra hållbarhetsfaktorer. Här handlar snarare om nån form av förnekelse. Vilket också Anders WIjkman och Johan Rockström verkar vara inne på i sin nya bok ”Den stora förnekelsen”, som jag har beställt idag (fanns inte för nedladdning till läsplattan..).

Förnekelse verkar också vara fallet i EU:s nya nya White Paper om transporterna, som i dagarna läckt ut. I praktiken är detta EU:s transportpolitik, som tas fram vart 10:e år. Enligt det läckta dokumentet kommer man att skjuta upp den mesta av minskningen av växthusgaserna från transporterna till efter 2030. Man säger att transporterna skall minska sina utsläpp med 60% till 2050, räknat från 1990 års siffror. Eftersom transporerna är den enda sektor som fortfarande ökar sina utsläpp handlar det om en minskning med 70% jämfört med idag.

Men man vill alltså att fram till 2030 skall man bara minska  med 20% vilket innebär en ökning med 8% jämfört med 1990 års siffror.  kommissionen räknar endast med en minskning med 1% per år fram till 2030. Därefter skall man mirakulöst minska med runt 5% per år för att klara minskningen med 60% till 2050.

Det här är bara trams, och förnekelse av alla de forskningsresultat som visar att utsläppen måste ner nu, och att vi har ca 7 år på oss att få utvecklingen att vända. Man överlämnar alltså problemet till kommande generationer, som kan komma att sitta i en sits där man kan bara får konstatera att det är försent.

Skall vi lösa de dubbla probelmen med klimatet och energiförsörjningen måste det till åtgärder nu. Och vad värre är så finns i det läckta utkastet också en tydlig markering att man inte vill minska på rörligheten ”curbing mobility is not an option”. Vilket även det är både inkompetent och acceptabelt. Forskningen är entydig även här – ett hållbart transportsystem kräver mindre transporer – inte mer.

Ibland pratar politiker om att man vill ha en evidensbaserad politik, dvs att den skall bygga på vetenskapliga bevis. När det gäller miljö och transporter är detta inget som verkar gälla – vare sig i EU eller i Sverige.

Det tänker jag bland annat säga i morgon när jag skall sitta i en panel på en konferens i Malmö om Klimatsamverkan, som Länsstyrelsen och Region Skåne ordnar.

Länk: T&E om White Paper