Columbo bättre än pekpinnar

Bilen är en lyxvara som vi kan vara utan, skriver ett antal kunniga transportforskare i Svenska Dagbladet i går. Och fortsätter med att bilen är en konsumtionspryl och inte bara ett transportmedel.  Politiker måste diskutera vad som är nödvändiga bilresor menar forskarna.

Låt mig inleda med att jag tycker det är bra att forskarna vill vara med i debatten, och inte bara överlåta den till amatörerna. Och jag instämmer i att dagens situation inte är hållbar och att vi behöver ändra hur vi ser på bilens roll i samhället. Jag tror till och med att de menar ungefär detsamma som jag brukar säga i mina föredrag: Dagens trafik är inte hållbar, vi måste ändra på det. Och byta rörlighet mot tillgänglighet. Typ.

Men, jag hittar inte argumenten för varför vi skall ändra oss. Inte ett ord om klimatförändringar, resursförbrukning, peak oil etc. Bara att bilen blivit en konsumtionspryl för njutning. Och att vi gör onödiga bilresor. Visst gör vi det, men varför de är onödiga förklarar man inte heller. Om man inte får förklarat skälen till varför vi måste ändra vårt beteende, varför skall man då bry sig?

Jag gillar inte tonen i artikeln – jag tror inte att man genom att skriva folk på näsan med ”konsumtionspryl” och ”nödvändiga bilresor”, övertygar en enda utom oss som redan är frälsta.

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor. Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande.”

Att människor i allmänhet inte skulle fara illa av att minska sitt bilresande är säkert sant i de flesta fall. Men om vi i femtio års tid har byggt och filat på bilsamhället, så har folk vant sig, och anpassat sig till detta. Det låter väldigt mycket snipig storasyster: Du kommer minsann inte att fara illa att minska dina bilresor.

I bästa fall betyder ”medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor”  nog att jobba med mobility management, att påverka beteendet mot mer hållbart resande. I sämsta fall betyder det något annat som jag inte tror passar i ett demokratiskt samhälle. Men jag är övertygad om att om man tänker tillgänglighet istället för rörlighet när man planerar samhället, och i sin vardag, så kommer många bilresor att bli onödiga.

Om vi skall ändra på folks syn på saker som bilanvändandet behöver vi använda andra metoder än att peka med fingret i luften. Att hitta sätt så att folk själv får förena punkterna i målarboken, likt det sätt som Columbo i sjuttiotalsserien med den klurige detektiven i sin skrynkliga rock brukade göra, fungerar oftast bättre. En sorts intellektuell juijitsu: ”Det är bara en sak jag inte förstår, kan du hjälpa mig med det?” och ber om hjälp ”Nja, det är en sak du kan hjälpa mig med…..”

På ett elegant sätt faller mördaren på eget grepp. Och så kan kanske den inbitne bilisten, eller politikern, förmås att själv dra slutsatserna om hur det hållbara transportsystemet ser ut.

 ”En sak förstår jag inte riktigt – varför bygger vi ständigt nya vägar när de snabbt fylls upp av ökande trafik? Eh?”

Länkar:
Artikeln i Svenska Dagbladet
Robert Butler i Intelligent Life: Learn to be like lieutenant Columbo