Pengar och kultur

Första sidan av nya numret av Ny teknik har en stor bild av ett tåg som brinner. Det är en gammal tunnelbanevagn som man håller på att elda upp för att lära sig mer om hur skall undvika katastrof vid bränder. Ett tåg som fattar eld i en tunnel är naturligtvis en katastrof. Men när det gäller tåg behöver man inte gå så långt för att hitta en katastrof. Den utspelar sig varje dag på det svenska järnvägsnätet. För på annat sätt går det inte att beskriva det som utspelar sig där. Jag har ju som bekant skrivit om detta åtskilliga gånger.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm, för att ta nattåget till Östersund för att medverka på en klimatkonferens där i morgon. SJ:s bokningssystem hade gett mig en förbindelse med trettiofem min bytestid i Stockholm. I civiliserade länder med fungerande tågsystem hade detta ju varit en ocean av tid. Men jag ringde och bokade om så att jag nu alltså får tillbringa en timme och trettiofem minuter i Stockholm istället. Jag vet ju att trettiofem minuters försening inte är alls ovanligt. (Jag lyckades dock boka in ett möte med Trivectors kontorschef på Stockholmskontoret).

I går när hela Trivector åkte hem från vår gemensamma kick off i Göteborg blev vi som skulle till Lund fyrtio minuter sena. Fyrtio minuter på en resa som skulle ta två timmar och tjugo minuter.

Det finns två huvudförklaringar till det ständiga flödet av förseningar beroende på fel i växlar, ställverk, nedfallna luftledningar, dörrar som strular etc: Pengar och kultur.

Det finns ett underhållsberg för järnvägen på ca 8 miljarder sa Håkan Westerlund från KTH i onsdags när jag smög iväg från vår kick off i Göteborg för att prata på Elforsks konferens om Fossiloberoende transportsystem 2030 (jag sa att det inte går…).Och att regeringen nu pytsat in 3,2 miljarder hjälper ju en bit men räcker inte till hälften ens.

Så då får man jobba med den andra biten istället, nämligen kulturen som finns i hela järnvägssystemet. Om man har ett system som är som ett urverk, alla delar måste hänga samman, så måste alla i organisationen också verka för att det blir så. Om någon struntar i sitt kugghjul så stannar alla de andra också.

Och så tycks det vara. Vi hör att ansvariga för tidtabellsläggningen tycker att man väl får se tidtabellen som ungefärlig, en sorts viljeyttring. Vi hör att godstågen släpps iväg före tidtabell när lastningen är klar. Vi hör om personal som inte förstår att man tycker att trettio minuters bytestid bör räcka. Men hallå! Om det komplexa systemet skall fungera kan inte tidtabellen vara ungefärlig, det krävs sekundpassning. Alla som jobbar i systemet måste vara inställda på att det skall fungera.

Den som vill veta hur mycket förseningar det är kan ju gå in på Tåginfo och kolla statistiken. Just idag är tågen hittills sammanlagt 310 timmar sena.

Så nog brinner det och är det katastrof på järnvägen.