Ingenting är värt nåt, men är fritt

Ett av samtidens stora problem är vår konsumtion, som ökat drastiskt under de senaste 25 åren. Vi byter ut kök, badrum och möbler så fort vi tröttnar. Och fyller våra hem med nya prylar hela tiden. Det får stora konsekvenser för resursförbrukning, miljö och energiåtgång.

Funderar på detta när vi nu skall tömma min fars hem efter hans bortgång för tre veckor sen. För att veta om det fanns några saker som var värda något mer än affektionsvärdet, anlitade vi en legendarisk värderingsman, kallad Tumlaren. Vet inte varför han kallas så, han är varken fet eller torr.

Mina föräldrar var ganska välbärgade utan att vara jätterika. Som direktör inom kooperationen har man inga ICA-ferraris, och inga bonusar, men en hygglig lön. Hemma fanns allt man behövde, och en del ”fina” saker som man skaffade sig när man fick råd, som finserviser från Royal Copenhagen, en del tavlor man betalat ganska mycket förr etc.

Jag hade varnat min bror att han inte skulle vänta sig något, eftersom vi gick igenom samma sak med min svärfars hem för tre år sedan.

En del av de saker som mina föräldrar samlat på sig under ett helt liv, borde ju kunna säljas och komma till nytta för någon annan. Kan man tycka. Men så är det inte idag. Ingen vill köpa gamla möbler (även om de är dyrt inköpta på det fina möbelvaruhuset Hedbergs i Vinslöv), man köper hellre nya på IKEA. Böcker och en del gamla möbler går inte ens att sälja på loppis.

En del tavlor, som köpts ganska dyrt för kanske 30 år sedan är inte värda ens inköpspriset. Felsatsning kanske, vad vet jag. Förutom hans tio år gamla bil, och en av tavlorna, är det nog den nya platt-tvn som är den enskilda sak som är värd mest.

Men vi håller igång konsumtionen.