Hinner vi?
På tåget hem från Stockholm, på ett försenat tåg igen. Trafikverket byter luftledningsstolpar, vilket får sin förklaring nedan, men kan de inte göra detta på natten?
Har varit på Trafikverkets framtidsdag, Think Future, tillsammans med ett 70-tal andra inbjudna personer. Man ville ha input och idéer för det framtida transportsystemet.
Infrastrukturministern Catarina Elmsäter Svärd inledde med att peka på de utmaningar som vi står inför och ägnade sedan största delen av talet till att prata om ITS, it i trafiken. Det finns helt tydligt stora förhoppningar på att detta skall lösa många av trafikens problem, och ge Sverige stora exportintäkter. Min bild är att ITS säkert kommer att betyda något, men inte alls så mycket som förhoppningarna ger intryck av.
Moderatorn Willy Silberstein frågade henne om hon var nervös inför vinterns tågdrift. Och svaret blev att järnvägen är det stora problemet. ”Fokus måste vara på järnväg nu”. Klokt! Äntligen!
Sen pratade Helle Søholt från Gehl. Jag har pratat tillsammans med henne många gånger och hon sa samma sak hon brukar, och lika bra: Planera städerna för människorna istället för bilarna.
Barry Stevens från OECD (han var orsaken till att hela förmiddagen var på engelska) pratade om infrastruktur och finansiering av denna. Det blir svårare och svårare att finansiera infrastruktur, eftersom större och större andel av offentliga medel går till en åldrande befolkning, pensioner, sjukvård och utbildning.
Lars Erik Liljelund, VD på Mistra sa egentligen inte mycket, men påpekade att transportsystemet inte är hållbart, vilket ju är sant. Jo, han nämnde de nya katastrofala siffrorna på rekordökningen av koldioxiden i fjol, plus 6%. Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen sa att högt pris på fossila bränslen inte minskar transporterna, utan det krävs fysisk planering också.
Vid den efterföljande paneldiskussionen fick de alla frågan vad som är viktigast. Och nästan alla svarade fysisk planering. Någon lade till andra styrinstrument och politiskt ledarskap. Och viss,t fysisk planering är viktigt. Men det tar ju lång tid att verka, och vi behöver snabba åtgärder.
Eftermiddagen ägnades åt rundabordsdiskussioner om framtidens transportsystem. Och vid redovisningarna efteråt visade det sig att nästan alla grupper pratat om hållbarhetsfrågor, miljö etc. Trafikverkets representanter sade sig vara mycket nöjda med dagen, och den input man fått.
Och visst är det kul att höra alla dessa vita medelålders män prata om hållbarhet, på ett sätt jag inte riktigt hört tidigare. Det verkar som om många börja förstå vart det lutar. Det känns om de nu är där vi som jobbat mycket med frågan var för fem-sex år sedan. Och det är ju bra, så långt. Men det räcker dåligt när koldioxiden rekordökar.
Så går då processen tillräckligt fort? Att sätta igång med fysisk planering, och vänta på resultaten av den räcker ju inte när alla kurvor pekar på rött.
Vi behöver snabba beslut om andra typer av styrmedel, om vi skall hinna undvika svåra följder av klimatpåverkan. Men det kanske nästa års seminarium handlar om?
Jag fortsätter att tjata om samåkning. Det finns en enorm transportkapacitet i alla de bilar som rullar på våra gator och vägar med i de allra flesta fall endast en ensam förare i. I större städer skulle samåkning helt ta bort trängseln och i många fall dessutom kunna ersätta kollektivtrafiken. På landsbygden skulle resestandarden för de billösa kunna flerfaldigas utan egentliga kostnader. Tolg norr om Växjö är ett exempel på det.
Det som krävs är ”bara” ekonomiska, sociala och juridiska incitament för att förmå människor att avstå från att sitta ensamma i sina bilar för att i stället ta upp några passagerare. De tekniska möjligheterna att matcha resbehov i realtid finns redan.
Genom att fördubbla trängselskatten i Stockholm, göra en bred lansering av samåkning och låta samåkare utnyttja kollektivkörfälten skulle man till en marknadsföringskostnad av några hundra miljoner på något år kunna minska biltrafiken med minst lika mycket som de 20 procent som enbart trängselskatten gav. Vad väntar vi på?
Hej! Vad Helle Søholt nämner angående stadsplanering (planera för människor, inte för bilar) tycker jag är tillämpligt även på Trafikverkets verksamhet. En personlig reflektion är att Trafikverket i många avseenden liknar gamla Vägverket: Fokus ligger på att hålla bilhjul snurrande. Skulle Trafikverket byta fokus från bilen till människan hade mycket varit vunnet.
@ Nisse.
Jag kan bara hålla med dig angående Trafikverkets bilsyn på samhället. Tyvärr eftersom de har ett mycket bredare ansvar.
Mitt tips till Gunnar Malm. Lägg ner framtidsdagen. Börja gör saker istället. Använd pengarna till att genomföra det som alla är ense om och som det finns planer för sedan tio år. Dvs tillför rejäla resurser till en cykel- och kollektivtrafikplanering värd namnet.
Åtgärd 1
Anställ 10 st välutbildade, erfarna och välmotiverade cykelsamordnare på heltid. Låt dessa personer sedan arbeta heltid med cykelfrågan. Det är långt mindre än en promille av Trafikverkets personresurser eftersom Trafikverket har flera tusen anställda. Som en jämförelse: cykel står för ca en av tio resor i Sverige.
Om denna lilla omprioritering ovan innebär att en liten förbifart förbi någon liten ort måste skjutas fram tio år. Må då så vara.
Ps till Gunnar: Du kan sälja in idén om att genomföra den nationella cykelstrategin från år 2000 med att fler cykelvägar också underlättar för bilister som när cykelvägar byggs inte behöver försenas flera sekunder av cyklande barn…