Evidensbaserad minister…och en inte
Det är sent och jag är trött efter att ha hållit i en intensiv övning på LTH i eftermiddag om hur framtidens kollektivtrafik kan se ut. Mycket spännande diskussioner med såväl forskare, framtidsanalytiker, trafikverket osv.
Och sen, för ovanlighetens skull med flyg, till Umeå för att i morgon diskutera ett spännande projekt kring ett nytt it-system för bättre samordning mellan olika färdmedel.
Och mitt under seneftermiddagen kommer mail från kontoret: den nya miljöministern Lena Ek säger att biltrafiken måste minska. Det räcker inte med bara de tekniska lösningarna, vi måste också minska vårt bilresande!
Heureka! Just som forskarna sagt i många år! Bingo! Och jag kan komplettera mitt föredrag i morgon med denna totalt nya omsvängning, från Anderas Carlgrens uttalande om att det är bra att trafiken ökar, till Lena Eks att den måste minska.
Så även om jag är trött, var det helt enkelt tvunget att skriva några rader om detta. Hoppas nu det kan ge avtryck i hur planeringen av transportsystemet kommer att se ut de närmaste åren!
Tilllägg: 19 jan.
Jo det tog inte lång tid innan infrastrukturminister (varför har vi inte en skolhusminister också?) naturligtvis tog tillbaka kommandot och sa nästan exakt det som de brukar säga: ”Trafiken kommer att öka och det är bra. Särskilt för att avlångt land som Sverige i utkanten av Europa.” I rapport igår den 18 jan ansluter hon sig till den vanliga mittfåran.
Tråkigt då att hon inte är påläst. Jo det står i vitboken att ”curbing mobility is not an option”. Men där drar man i alla fall den slutsatsen att det då behövs en massiv överflyttning till järnväg, och en utbyggnad av denna.
Och forskarna, och trafikverket, säger fortfarande att det går inte att klara klimatmålen utan att faktiskt trafiken minskar. Elmsäter Svärd har nu tagit över Carlgrens roll som trafikkramare, utan koll på forskningen.
Och den djupt rotade tron att friheten alltid ökar med ökande trafik är helt enkelt inte sann. Den som vill veta mer skriver lämpligen ”frihet” i sökrutan här ovan så får du alla argumenten. Och hittar också den debattartikel jag skrev 2010 i ämnet.
Hennes företrädare Carlgren brann ju för förbifart Stockholm. Med ny minister och nya slutsatser om biltrafikens utveckling, kanske det kan bli nytänkande kring denna megasatsning för bilarna
Tycker alliansens totala brist på långsiktiga hållbara planer är förbluffande. De kan inte bara kritisera andra för att deras åtgärder kostar pengar när det är precis pengar som det kostar att ändra samhällsstrukturen.
Varför känns det som att alliansens politik går på fel håll inom de tre områden där samtliga partier bör vara överens, dvs. inom ekonomisk, ekologisk samt social hållbarhet? Det är en sak att man är oense om hur man ska nå dit men målet bör ju vara detsamma. Finns det något alternativ ens ?
Är det inte dags att de slutar skylla ifrån sig och inser vilken viktig roll de har i Sveriges utveckling mot ett mer hållbart samhälle?
I min hemstad Trelleborg går det sådär med trafiksäkerhetsarbetet.
2012 har de ändrat hastighetsskyltningen vid en lågstadieskola som byggdes för femton år sen. Femton år för att ändra en skylt på en av fyra omgivande vägar runt en lågstadieskola. Sen att skylten är felplacerad och knappt syns är ju inte mycket bättre. Eller att det inte är skyltat från alla håll.
Eftersom hastighetsomskyltningen säkerligen är steg 1. och en åtgärd som bör ses som ”omedelbar” kan man undra när de hastighetssäkrande åtgärderna utförs? 2040? Jag menar, 15 år för att inse att 50 km/h på en gata som är lite bredare än en 80-väg av god standard känns sådär.
Måste arbetet gå i snigelfart? Finns ändå värre exempel i min kära hemkommuns trafiksituation som jag brukar beskriva som två långa köer.
Tyvärr har vi en regering som låter ideologin överösta verkligheten i mer än en fråga. Carema, någon? Eller PISA?
I teorin är det enkelt att lösa konflikten mellan rörlighet och tillgänglighet eller suboptimeringen av ökat resande, där nyttan tillfaller den som reser medan delar av onyttan drabbar andra. Det handlar om att internalisera resandets externa effekter och att se till att den som reser får betala den fulla marginalkostnaden för sitt resande.
I dag betalar få resenärer det fulla priset för sin resa. Kollektivtrafiken är kraftigt subventionerad och väg- och flygtrafikanterna betalar bara en liten del av de externa kostnaderna. Vägtrafiken betalar runt 55 miljarder kronor per år i avgiftsrelevanta skatter (bränsleskatter, koldioxidskatt, vägtrafikskatt). Till detta kommer närmare 40 miljarder kronor per år i moms, men det är en rent fiskal skatt som inte kan användas för att betala vägtrafikens externa effekter.
Mot 55 Gkr/år i skatter står vägtrafikens kostnader, som uppgår till minst 70 Gkr/år (Väghållning m.m. 25 Gkr, buller och luftföroreningar 15 Gkr, klimatpåverkan 10 Gkr, trafikolyckor 15 Gkr och trängsel 5 Gkr). Till detta kommer intrång i natur- och kulturmiljöer, hälsoeffekter genom minskad fysisk aktivitet, barriäreffekter och en del andra ej kvantifierade eller värderade effekter.
KomKom förde på sin tid en diskussion om vägtrafikens kostnadsansvar, men vågade inte komma med några skarpa förslag. Är det inte dags att ta upp denna fråga igen och arbeta för att (väg)trafiken ska betala vad den verkligen kostar samhället?