Regionen är den nya staden
För några veckor sedan hjälpte vi vår dotter att flytta från Lund till Malmö. Hon tyckte att det var dags, hon har bott i Lund i tjugofem år, de senaste fem i en egen lägenhet. Och trots att hon jobbar i Lund, så var det ingen stor sak för henne.
Och just så är det många som tänker idag, om man bor i några av våra storstadsområden. Man bryr sig väldigt lite om saker som hur arbetet ligger i förhållande till bostaden. Om bostaden ligger trevligt, var vännerna bor osv har betydligt större inverkan på val av bostadsort. Många bor i en stad, jobbar i en annan och har sin fritid i en tredje.
Om man är ung så använder man kollektivtrafiken med tunnelbana, buss, spårväg osv för att förflytta sig i sin stadsregion. Och på så sätt kan man fortsätta att använda sig av smarta telefoner, surfplattor osv under resan. För att jobba, spela eller hålla kontakt med sina vänner. Om man är äldre och har råd, kan man bo på en hästgård någon mil utanför staden, och köra sin suv fram och tillbaka
I båda fallen har avståndet mist sin betydelse. Kostnaden för resan är så låg, i generaliserade termer av tid eller pengar, att det är värt uppoffringen.
Att Sverige urbaniseras snabbast i Europa just nu enligt Eurostats senaste rapport, beror möjligen på deras definition av stad, som är en stor stad. Men att det blir allt mer populärt att bo i våra städer, med deras utbud av aktiviteter, restauranger osv, är uppenbart för alla storstadsplanerare. De har under åratal talat sig varma för att bygga staden för människorna som skall bo där, och inte för trafiken. De har pratat om förutsättningarna för att skapa det folkliv som är en del av den attraktiva staden, och vad som krävs för att skapa detta. De har tjatat om förtätning, om bostadshus med affärer i bottenvåningen, om vikten av gena cykelvägar och om trevliga promenadstråk. Och de har sakta men säkert fått gehör för sina synpunkter.
Efterfrågan på våra storstadsområden har blivit så stor att vi på många håll får problem med tillgång på bostäder, med trängsel i trafiken osv. Och då blir det också allt mer intressant att bo i en del av regionen och ta del av utbudet i en annan. Några väljer att bo i lite mindre orter, i närheten av de stora, där priserna inte når samma nivåer.
Trafiken i dessa attraktiva städer måste också skötas på ett mer yteffektivt sätt än att vi sitter i var sin bil. Mer utrymme för kollektivtrafik och gång och cykel – vilket ytterligare ökar attraktiviteten på staden. De bilar som trängs på gatorna i våra storstäder kommer i stor utsträckning från kommunerna runtomkring.
Människorna har i allt större utsträckning blivit regionaliserade i sitt sätt att leva. Men styrningen av våra nya stadsregioner har inte alls hängt med. Här gäller fortfarande det kommunala planmonopolet. På det att en enskild kommun kan lägga ett externt köpcentrum i gränsen till en annans kommuns huvudort, och bidra till utarmningen av stadscentrum där. Eller stoppa en regionalt angelägen järnvägssatsning.
Fast det tänkte nog inte min dotter på när hon flyttade.
(Denna krönika publicerades först den 2 maj i Gränsbrytning – en nättidning om regioners omvärld)
(Publicerar detta 10 minuter efter att jag pratat för politiker och tjänstemän i Skåne på ett seminarium som Länsstyrelsen anordnat. Förståelsen tycks faktiskt bli allt större för dessa frågor. De gick i alla fall inte ut när jag sa att man kanske borde skrota planmonopolet. De tyckte att de redan börjat bli mer regionala genom olika stamarbeten etc. Och det är bra – men inte tillräckligt – det byggs fortfarande externhandel vid gränsen till andra kommuner….)
Ja så är det, mycket bra beskrivet och formulerat. Men lösningen är inte att avskaffa kommunernas planmonopol. Lika lite som att lösningen vore att riksdagen eller dess departement/myndigheter skulle sitta på detta ”monopol”.
Med tanke på att trafiken står för en allt större del av koldioxidutsläppen är väl regionalisering inget man ska applådera direkt.
Så enkelt är det inte Jan! Det är skillnad på region och region. En flerkärnig region med bra kollektivtrafik mellan kärnorna funkar ganska bra ur hållbarhetssynvinkel.
Just nu pågår byggandet av stora köpcentra på Malmös sydsida. De kommer att få stora effekter på grannkommunerna. Man kan ju spekulera över vilka motiv som var de avgörande för tillstånd och etableringsbeslut. Att man tror att man skapar flera tusen arbetstillfällen är ett viktigt skäl. Man tar emellertid bort minst lika många någon annanstans.
Stora investerare, utländska pensionsfonders intresse av att hitta objekt där man kan placera en tillräckligt stor investering är också viktigt. Köpcentra har hyresgäster som man som investerare känner igen och kan jämföra vid andra anläggningar.
Ändå är ”the enclosed malls” utdöende dinosaurier som inte byggs längre i USA
Christer, när jag för Trivectors räkning till en exterhandelsrapport intervjuade en tjänsteman på lst i Stockholm framkom att han inte såg problemet med externhandel. Detta tycker jag är ett talade exempel på att avskaffa planmonoplet inte är den enkla lösningen.
För visst behövs det lösningar, RUFS 2010 målbild är betydligt bättre och hållbarare än delarna kommer vara. Väsby Sjöstad som du känner väl är ett exempel i min mening som är en sämre ”del” än helheten, RUFS.
För all del, om det inte resulterar i en massa pendling. Inte ens 100-procentig kollektivtrafik klarar detta inom miljöutrymmet.
Joel Edding:
Jag håller med om att det antagligen inte kommer lösa problemet med icke hållbar planering som exempelvis externa köpcentrum.
Dock känns det som ett steg i rätt riktning med att ha någon sorts övergripande nämnd eller liknande som har ett ansvar över regionens utveckling. Så mycket jobb kan det inte vara att läsa sig in på kommunernas planer och se till att de inte bryter mot några grundläggande hållbarhetsaspekter. Om denna grupp inte består till 100% av politiker utan även en del stadsarktitekter och trafikplanerare känner jag iallafall ett litet hopp om den hållbara utvecklingen..
Fast det är inte stort så länge politiker fortsätter säga en sak men gör något annat. Fortfarande känns ordet hållbarhet som något man säger för det låter bra, inte för att man har några idéer om vad det är. Annie Lööf är den politiker som använder ordet hållbarhet mest trots att Centerns arbete de senaste åren knappast kan kallas för hållbart. Varken för miljön eller opinionsmätningarna..
Jämför man med Köpenhamn så känns Sverige långt ifrån i sitt hållbarhetsarbete. Iofs har de redan gjort många av misstagen vi försöker här som t.ex. öka antalet körfält osv. men ändå :) Där försöker man verkligen hämma bilens framkomlighet och satsar på tydliga stora breda cykelvägar överallt. Inte som i Sverige där man inte vågar hämma bilens framkomlighet även om där finns goda möjligheter till alternativ..
Är det bara jag som tycker det är jätteroligt med satsningar på motorväg när inte anslutningarna i städerna klarar av trafikflödet? Snabbare fram till kön är verkligen välspenderade pengar…
Jag tycker också att Sverige ligger långt efter när det gäller planering för ett hållbart samhälle och då särskilt när det gäller transporter. Satsningar på förbifarten i Stockholm är nog ett tydligt tecken på detta. Men det finns dock en och annan ljusglimt i detta, exempelvis så verkar Stockholms nya framkomlighetsstrategi och även uttalade satsningar på cykeltrafiken vara en förändring åt rätt håll. Även i planeringen för spårvagnar så pågår i tre skånska städer anger man att framkomligheten för bilen behöver begränsas i samband med att spårvagnen behöver ett eget utrymme i stadens trafiknät.