Framtiden är intressant och absurd

På tåget hem från Stockholm efter tre intensiva dagar på resande fot. I måndag och tisdag förmiddag i Gävle för att planera för ECOMM 2013, den internationella konferensen om mobility management. Den gick i år i Frankfurt och skall nästa år alltså vara i Gävle, och jag skall moderera det hela.

I går i Stockholm och diskussioner med två av våra samarbetspartners, Alexander Ståhle på Spacescape, och Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter. Båda lika intressanta, och spännande nya forskningsprojekt skall det bli.

Idag har jag deltagit på Trafikverkets tankesmedja Think Future och lyssnat på generaldirektören, infrastrukturminstern, eu-kommissionens representant, två arkitekter och Scanias omvärldsbevakare. Och så bra rundabordsdiskussioner.

Temat för dagen var Trendbrott? och alla pekar mer eller mindre på att vi ser ett sådant. Peak car use vill inte alla riktigt tro på ännu, och de flesta verkar trots allt tro på att biltrafiken kommer att fortsätta öka, eftersom vi, naturligtvis kommer att bli rikare och rikare. Men någon pekar då på att kostnaderna för att åtgärda infrastruktur etc efter klimatproblem redan idag kostar 1,6% av världens samlade BNP. Och att konsekvenserna efter förra sommarens häfta skyfall i Köpenhamn kostar sex miljarder….

Det var en intressant dag. Ministern sa det som hon brukar säga: folk måste få välja var de vill bo, men det är ju bra om de cyklar och åker kollektivt mer. Regionförstoringen måste få fortsätta för att vi skall få jobb åt alla. Intermodaliteten är viktigt, och den kommer att underlättas av IT.

Och Keir Fitch, chef för EU-kommissionens kabinett för transportfrågor pratade om vitboken för transporter Transport 2050 under titeln:  Breaking trends without curbing mobility. Han borde bytt mobility mot accessibility.

Och de tre övriga talarna sa i princip att vi måste blir mycket mer hållbara i vårt transportsystem.

Det var en intressant dag, men absurd. När den utmärkte moderatorn Willy Silberstein frågade föredragshållarna, utom ministern som hade gått (det gör alltid ministrar när de talat, därför missar de massor av intressant), om hur bekymrade man var för framtiden på en skala 1 till 10, svarade alla 8 eller 9.

Vi har nu kommit så långt att även beslutsfattare på den nivå som var på seminariet idag har förstått på diskussionsnivå att vi måste göra något för att klara hållbarhet och klimat. Men fortfarande är det till väldigt stor del bara prat. Och sådär tio år sent.

I den dator jag skriver detta på har jag mina powerpoint-presentationer från 2004 och framåt. De har följt med i två datorbyten. Och när jag tar fram ett par av dem och tittar på jag kan konstatera att jag hållit föredrag som innehållit i allt väsentligt det som sades idag sedan då för åtta år sedan.  Och jag har sagt det ungefär 300-350 gånger i olika föredrag sen dess. Först de senaste två-tre åren dyker dessa frågeställningar upp på allvar i beslutsfattarnas munnar.

Skall det nu ta 8-10 år innan vi börjar agera så är det inte bra. Det har vi dåligt med tid till…