Conny och Felicia följer ett spår – och hamnar på olika ställen – del 2 ”Bandraiser 2038”

Detta är andra delen i ”Conny och Felicia följer ett spår – och hamnar på olika ställen” från boken ”2038 – På spaning efter den tid som nalkas”. Del 1 publicerades igår den 17 sept.

”Starships were meant to fly, hands up, and touch the sky.” Felicia Carlsson var lycklig när hon cyklade gatan fram. Lyckligare än på länge. Nynnade på en låt som var nästan lika gammal som hon själv. Den där lägenheten hon och pojkvännen så länge velat ha hade de nu fått hyra. De skulle skriva på papperen om en timme.

Hon och Fabian skulle flytta in i ett av de nybyggda fina djungelhusen på Grimsbygatan redan den första oktober. Med utsikt över Hamnparken. Djungelhusen kallades de i folkmun eftersom det klängde växter över hela väggarna. Och det var både vackra blommande växter och frukt och grönsaker. Allt sköttes av ett smart bevattningssystem, och sen var det bara att plocka frukten, ansa grönsakerna och njuta på balkongen.

Det skulle bli skönt att flytta från den gamla slitna bostadsrätten. Även om det varit lite svårt att sälja den. Skönt att slippa fixa och dona. Nu blev det en hyresrätt som beslutsfattarna äntligen fattat att många ville ha. Och bilpool ingick i hyran. Himla smart att bilpoolen var sammankopplad med andra bilpooler så att det fanns mycket att välja på. Själv såg Felicia fram emot att kunna använda de lite större pickuperna för att frakta saker. Plus Tesla el-caben nån enstaka gång. Egentligen var hon ju så himla politiskt inkorrekt när hon tänkte så. Hon älskade fart. Fabian var mer trendigt PK, han var mest intresserad av de små smarta elbilarna nån gång när elcykeln inte räckte till.

Stan hade blivit så vacker och spännande det senaste årtiondet. Man hade fattat att om en stad skulle leva måste den överraska och ge förutsättningar för många möten. På nåt sätt hade man släppt ängsligheten och låtit spännande hus blandas med det gamla Malmö. Och skapat mötesplatser där folk ville vara. Nu var det inte bara på Lilla torg man kunde träffas utan det fanns liknande platser i många områden, delar av Rosengård var ett av de hippaste ställena i Malmö.

Amiralsgatan, som tidigare hade delat området, var övertäckt och ovanpå hade man byggt en gata med hus och miljöer från alla nationaliteter som bodde i området, Världsgatan. En turkisk basar vid sidan av ett kinesiskt tempel. En argentinsk hacienda vid sidan av ett libanesiskt kalkstenshus. Fabian och hon hade varit där förra veckan och ätit fantastisk mat på en iransk restaurang. Hon älskade tahdig, riset med den knapriga botten. Gatan hade blivit en stor turistattraktion redan för femton år sen när den byggdes och var det fortfarande. Och spårvagnen som gick mitt i gatan gjorde det så lätt att ta sig dit. Tänka sig, hon hade läst att Zlatan Ibrahimović, Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, som hade växt upp här, inte hade varit inne i centrum förrän han var sjutton år. Nåt sånt hade inte hänt idag.

Spårvagnen hade funnits i snart tjugo år nu. Hon kunde inte fatta hur stan hade fungerat före den. Det hade tydligen varit mycket diskuterande innan man bestämde sig för att det var viktigt att snabbt få systemet i drift, men till slut hade verkligheten hunnit ifatt även här och man hade börjat agera för att kunna möta snabba förändringar i synen på miljö och resurstillgång. Ville man ha en attraktiv levande stad fick man helt enkelt inte plats med alla bilar. Och det gick snabbt att bygga spårvägen. Inte lika fort som förra gången man byggde spårväg i Malmö – då i början på 1900-talet gick alltihop på ett par år, hade hon läst – men snabbt ändå. Nu rullade spårvagnarna för fullt på fyra olika linjer, den senaste invigd bara för ett par år sedan. De gick alltid i tid eftersom man hade vågat prioritera dem i trafiken.

Elcykeln susade fram på en av de smarta cykelvägarna, som prioriterade alla som cyklade, på så många smarta sätt. Cykeln kommunicerade med skyltar, signaler och internet så att den fick grönt ljus före bilarna. Den kände också av om man hade på sig sin krockkuddehjälm, den smarta hjälmen från Hövding, som blåste upp sig om man krockade eller cyklade omkull och som hade konstruerats för trettio år sen av ett par tjejer i Malmö som idag drev ett världsomspännande företag.

– Hej!

Felicia avbröts i sina tankar av Alice som vinkade till henne från andra sidan gatan.

– Vet du vad? hojtade Alice. Vi lyckades! Det är klart, dom kommer!

– Wow, coolt, när blir det?

– Tjuåttonde september. Dom var upptagna dom andra datumen.

Alice kom över gatan och de kramades och gnuggade näsorna mot varandra. Det hade blivit inne att göra så som en hommage till inuiterna när isen på Grönland smälte i större utsträckning än man räknat med, trots alla utsläppsbegränsningar de senaste tjugo åren.

Och så började de prata i munnen på varandra om det fantastiska som hade hänt: att gruppen The Gaslight Anthem skulle spela på arenan i Malmö. De hörde till de riktigt stora idag och hade hållit på i snart trettio år, sen fem år innan Felicia föddes. Så långt var det ju inte särskilt konstigt. Arenan hade ju tagit emot massor av stora artister sen den byggdes.

Nej det märkvärdiga var att det var Alice och Felicia som hade fixat att konserten blev av! De hade startat Bandraiser, som var en sajt och en app för att samla in pengar för att kunna betala konserter. Om man var tillräckligt många som satsade några hundralappar var så fick man ibland ihop tillräckligt för att locka de riktigt stora banden. Och nu hade man alltså fått ihop tillräckligt för The Gaslight Anthem. Tolvtusenfyrahundratrettiosju personer hade betalt in fyrahundra kronor var. Det räckte gott och väl.

De hade lanserat Bandraiser bara tre månader tidigare och redan hade folk lyckats samla pengar till åtta konserter på olika ställen i världen. Alice och Felicia tjänade en liten slant, tre procent, på varje insats, och för det skötte de allt praktiskt med att skriva avtal och så vidare. Nu hade de börjat fundera på att skaffa kontor. Så centralt som möjligt och gärna där det fanns andra liknande nystartade företag. Kanske vid någon av de många greentech-klustren? Inte klokt egentligen – pappa hade berättat att det hade funnits politiker i början på tjugohundratalet som trodde att en satsning på en hållbar grön framtid skulle kosta pengar. När det naturligtvis var precis tvärt om. Sverige hade hållit på att halka efter rejält, men nu såg det bra ut.

Det var ganska typiskt att det var kvinnor som hade startat Bandraiser. Nu för tiden startades mer är sextio procent av företagen av kvinnor och börsstyrelserna bestod äntligen av nästan fyrtio procent kvinnor. Det hela hade som så mycket annat börjat i Kina, där kvinnodominansen i näringslivet hade funnits i decennier.

Felicia ställde cykeln i cykelstället framför järnvägsstationen. Ett pling meddelade att stöldskyddet var aktiverat. Nu skulle hon äntligen få möta Fabian, som hon inte hade sett på en vecka. Hon längtade så, trots att de var ständigt uppkopplade på internet. Hon följde honom nästan steg för steg, för han ville det. Presence, det sociala nätverk som hade tagit över efter Facebook, gjorde det möjligt att veta nästan allt om var ens vänner befann sig, vem de pratade med och så vidare. Fast bara om de själva ville. ”Tåget med älskling ankommer till Malmö C om två minuter”, sa telefonen.

Felicia gick in i glashallen och tog rulltrappan ner till plattformen. Tåget rullade in exakt när hon kom ner. ”Sista vagnen”, sa telefonen. Tågen gick sen många år alltid i tid. Hennes mamma hade berättat att när hon föddes var hela systemet kört i botten. Det hade tagit nästan tio år att få ordning på det och krävts stora satsningar. Men nu flög ingen mellan Malmö och Stockholm längre.

Hon såg Fabian släntra över perrongen och ögonen lyste på långt håll.”

Del 3: ”Avslutande diskussion” kommer i morgon.

Hela boken beställer du här: 2038- På spaning efter den tid som nalkas