Samtal, tillit, Zlatan och syrénbuskar
Oj, det är 1,5 månaders sen jag uppdaterade den här bloggen. Så här långt uppehåll har det nog aldrig varit. De första åren uppdaterade jag typ fem gånger i veckan. Och ambitionen nu är att det skall komma minst ett blogginlägg i veckan. Men så har det tydligen inte blivit.
Men nu har tiden ändrats en hel del sen jag började blogga. Ägnar en hel del tid åt Twitter, och tycker att ibland kan det ge intressanta diskussioner, och också en väldigt bra omvärldsbevakning.
Men som så ofta är det inte allt bara positivt. Jag tycker mig se hur samtalet på sociala medier under senare tid hårdnat. I samband med regeringskrisen, tycktes det bli helt legitimt att kasta skit på motståndare på ett sätt som varit otänkbart bara för något år sedan. Alla åsikter är lika mycket värda, ogrundade som sådana som bygger på åratal av erfarenhet, eller t o m forskning. Vårt sammankopplade nätverk har gett oss möjligheter att vara megafoner för åsikter som vi knappt visste att vi hade.
Om man försöker få folk engagerade för t ex en översiktsplan, som behandlar hur en stad skall utvecklas på en övergripande nivå, är det nästan omöjligt. Men när detaljplanen kommer, och kanske behandlar en syrénbuske som nån gillar och absolut vill bevara, kan man starta uppror på Facebook och få stort ”engagemang”. En sorts tummen ner, grundad på en ovilja att se helheten.
Och i nästa sekund ”engagerar” vi oss för någon annan detalj. Att det finns personer som arbetat med frågan under många år, är inte värt ett uns mer än vår egen åsikt, som vi fick för tio minuter sen via Twitter.
Många lärare rapporterar om att det allra jobbigaste med att vara lärare är kontakten med föräldrarna. De har numera åsikter om allt som rör barnen, och allt annat också. Och naturligtvis är det de som har rätt om allt.
Individualismen kombinerat med transparensen hos företag och organisationer har gett oss nya sätt att uttrycka oss, och att lita, eller inte lita, på varandra.
Förr när vi anställde nya medarbetare på Trivector använde vi samma anställningskontrakt som vi gör idag. Den nyanställde läste igenom vid sittande bord, och skrev oftast under direkt. ”Ta med det hem och läs om du vill” sa vi. ”Behövs inte, ser bra ut” blev oftast svaret. Idag tar man med det hem, läser och begrundar. Återkommer med frågor om olika formuleringar, och vad vi menar med olika saker. Man förutsätter att det kan ligga en hund begravd. Trots att vårt arbetsgivarvarumärke är väldigt starkt, efter att vi sen 1987 haft en tydlig kultur av seriositet, kreativitet och engagemang. Kombinerat med hållbarhet.
Internet och sociala medier har gett oss nya verktyg för vårt ”engagemang”. Och vi tillämpar dem både där och IRL, den verkliga världen.
En ökande andel av uppdrag vi har handlar om att granska det andra har gjort. Kan man ha gjort något fel i sina antaganden? Tredjepartsgranskning är ett hedersord.
Samtidigt letar alla efter det genuina, verkliga, som har någon sorts bestående värde. Företag använder vår längtan efter detta genuina, genom låta Zlatan recitera nationalsången, samtidigt som han dyker i isvak och kör Volvo. Och vi litar mer på Zlatan, som fick 17 miljoner för filmen, än på de tjänstemän som gjort detaljplanen där syrénbusken offras.
Men det sanna, genuina lär bli allt svårare att hitta, om vi inte vågar lita på varandra, på erfarenheten och på forskningen i vår individualiserade strävan efter våra ”15 minutes of fame”.
Vi behöver bygga ny tillit, samtidigt som vi behåller en kritiskt granskande blick. Att våga lita på att andra har en god vilja och att erfarenhet, kusnkap och forskning oftast betyder mer än tweet.
Om vi ska kunna visa tillit till varann måste vi också vara pålitliga. Jag har sett en hel del planering ur olika synvinklar, bland annat som kommunal planarkitekt. Det görs mycket som är bra och genomtänkt, men det förekommer också en hel del brist på kunskap och långsiktigt tänkande och dessutom rent fusk och trixande. Ibland från (högre) tjänstemän, ibland från politiker. Den som har drabbats av det får naturligtvis svårt att känna tillit. Det kan i sin tur vara svårt att hantera för den som faktiskt är ärlig, kunnig och gör sitt bästa. Jag har ingen patentlösning på det här, men jag antar att det finns en del att jobba på för oss alla, både som yrkesmänniskor och privatpersoner.
Bo Rothsteins forskning om tillit – bl.a. redovisad i boken Sociala fällor och tillitens problem – kommer fram till att tillit skapas uppifrån. Om politiker och högre tjänstemän fuskar och trixar minskar tilliten i samhället, om de i gengäld är ärliga och hederliga ökar tilliten. Vad vi kan göra som vanliga människor spelar mindre roll.
Uttrycket ”fisken ruttnar från huvudet” är en sorts folkligt instämmande i detta.
Hej Christer! ”Förr när vi anställde nya medarbetare på Trivector använde vi samma anställningskontrakt som vi gör idag. Den nyanställde läste igenom vid sittande bord, och skrev oftast under direkt. ”Ta med det hem och läs om du vill” sa vi. ”Behövs inte, ser bra ut” blev oftast svaret. Idag tar man med det hem, läser och begrundar. Återkommer med frågor om olika formuleringar, och vad vi menar med olika saker. Man förutsätter att det kan ligga en hund begravd. Trots att vårt arbetsgivarvarumärke är väldigt starkt, efter att vi sen 1987 haft en tydlig kultur av seriositet, kreativitet och engagemang. Kombinerat med hållbarhet.”
Med den logiken borde inte arbetsgivare, om de ska manifestera ”tillit”, heller göra mycket mer än att kasta ett öga på CV:n och säga ”välkommen, här har du kardan”. Idag sker i vissa fall kanske 6-7 intervjuer inklusive personlighetstester, referenstagning och uppföljning av referenstagning.
Jag tänker att det snarast är sunt att också blivande anställda i denna verklighet tar sig tid att bilda sig en uppfattning om det som de avser att satsa sin tid, sitt engagemang och välbefinnande på. Det borde ses som positivt för alla parter.
Med vänliga hälsningar och väl mött på Transportforum.
Joanna D.