Därför påverkar internet beslutsfattandet till det sämre

“Where is the wisdom we have lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in information?”

T S Eliot “The rock” 1934

Ända sedan jag för första gången upptäckte dessa rader av TS Eliot har jag emellanåt funderat på hur kopplingen ser ut mellan mängden information och kunskap. Det är säkert femton, tjugo år sedan jag läste dem första gången och redan då tyckte jag att de var relevanta. Att mer information inte är lika med mer kunskap blir allt mer uppenbart ju mer det digitala samhället breder ut sig.

Mer information leder inte nödvändigtvis till bättre beslut. Det blir allt svårare att navigera i den hela tiden växande informationsmängden. Och genom denna allt mer omöjliga uppgift, blir vår omdömesförmåga allt sämre. Utelämnande och glömska kan ibland faktiskt vara positivt.

Min bild av beslutsfattandet idag är att det försvåras av informationsöverflödet och bristen på kunskap. Men det digitalas kännetecken är additionen. Utbudet bara ökar, ingen förklarar och kondenserar. Allt som händer är att det blir ett stort oväsen.

Informationen är kumulativ och additiv, medan sanningen är exklusiv och selektiv. Man kan prata om informationsmängd, men det finns ingen sanningsmängd. Däremot man kan inte hitta den lika enkelt som information. Inte sällan föregås den av lång erfarenhet.

Om detta skriver den sydkoreanske kulturfilosofen Byung-Chul Han i den nya boken I svärmen – tankar om det digitala. Byung-Chul Han är verksam i Berlin vid Universität der Kunste. Jag är övertygad om att han har skrivit en klassiker, på samma sätt som Manuells Castells Nätverkssamhällets framväxt från 1999. Det enda som talar mot detta är att Byung-Chul Han lever som han lär, och har skrivit en liten kondenserad bok på hundra sidor, i motsats till Castells månghundrasidiga trilogi.

Förutom det stora informationsmängderna präglas det digitala mediet av att det är ett presensmedium. Det handlar om det omedelbara nuet. Det styrs och filtreras inte av förmedlare, för det hinns inte med. Förmedling och representation tolkas som hinder för transparensen, och som ineffektivitet.

När det gäller information är vi idag alla är sändare, mottagare, konsument och producent på samma gång. Detta ökar informationsmängden enormt. Och eftersom det inte längre finns någon förmedlare, eller tolkare av informationen, som analyserar och kondenserar, Byung-Chul Han pratar om en avmediatisering, gör detta att representationens epok därför är slut.

Det försätter också den representativa demokratin i en problematisk sits. De politiska representanterna framstår inte längre som sändare utan som hinder. Och kravet på mer delaktighet och transparens ökar hela tiden. Det tilltagande presenstvånget hotar representationens princip.

Bristen på tolkare och förmedlare, avmediatiseringen, leder också till att språket och kulturen förflackas och blir vulgära. Kravet på presens innebär slutet för framtiden som politikens tid. Nu kan man inte gå före med visioner, nu måste man vara i nuet. Kanske är det en del av skälet till att det är en sådan brist på samlande visioner i dagens politik?

Om allt genast blir offentligt blir politiken andfådd, kortsiktig och späs ut till prat. Kravet på total transparens omöjliggör långsam, långsiktig, genomtänkt planering. Det är inte möjligt att låta saker mogna. Diskussioner om framtiden är helt enkelt svåra att förena med kraven på transparens och omedelbarhet.

Det digitalas anonymitet innebär också problem. Anonymitet och respekt utesluter varandra, enligt Byung-Chul Han. Vi lever allt mer i ett upprördhetssamhälle, ett ja är betydligt mer ljudlöst än ett nej.

Vi ingår inte längre i en massa som kan påverka, utan i en digital svärm utan själ. En slumpmässig samling människor utvecklar inget vi. Den digitala människan upprätthåller sin privata identitet även när hon är en del av svärmen. Nätets digitala invånare samlas inte, och därför saknas innerligheten och därför blir det inget vi.

De digitala individernas svärmar är flyktiga utan fasta formationer. De bildar ingen massa, marscherar inte, och får ingen makt, skriver Byung-Chul Han. Idag ett Facebook-upprop, i morgon ett annat.

På grund av den digitala kommunikationens effektivitet och bekvämlighet undviker vi i allt större utsträckning direkt kontakt med reella personer. Det är enklare att skicka ett mail än att konfronteras med en besvärlig människa.

Smartphonen utplånar all form av negativitet. Det ständiga gilla skapar ett rum av positivitet. Därigenom glömmer man bort hur man tänker komplext. Det blir svårare att umgås med det negativa. Den främjar kortsiktighet och närsynthet och eliminerar det långa och långsamma.

Boken sätter ord på många av dagens problem, såväl i beslutsfattande, arbetsliv som hur vi människor umgås med varandra. Den berör också vad som händer med våra liv när de mobila apparaterna gör att varje plats förvandlas till arbetsplats. Mobilitetetens frihet blir ett fatalt tvång att arbeta överallt. Vi bär med oss arbetsplatsen som ett arbetsläger. Den digitala tidsåldern gör allt räknebart för att omvandla det till prestation och effektivitet. Även sympati räknas i antalet gilla.

Som de som känner mig vet, så gillar jag internet, sociala medier och att jobba fritt i tid och rum, med hjälp av IT. Men det betyder inte att jag inte inser att den nya tekniken gör saker med oss människor. Och att det är viktigt som positiv till mycket av IT:s effekter att också ta till sig och fundera över kritiska synpunkter. Bara så kan vi skapa ett ännu bättre sätt att dra nytta av det som är positivt med tekniken.

De stora utmaningar som dagens samhälle står inför kräver en ny berättelse om framtiden. Men tweets formar ingen berättelse. De blir bara en addition som vi lämnas att göra vår egen tolkning av. Framtiden är dessutom svår att diskutera när transparensen kräver omedelbar koppling till nuet. Och de nödvändiga visionerna uteblir.

En av de mest tänkvärda böckerna jag läst på många år.

(Det tog mig tre, fyra timmar att kondensera boken och skriva detta inlägg…)