Vilken dör först – bilen eller staden?

Städer har uppkommit som en mötesplats mellan människor. För att kunna prata med varandra, diskutera, förhandla och göra affärer. Därför bosatte vi oss nära varandra. Det framgår mycket tydligt av de första raderna i en av mina favoritböcker, den första boken om Ture Sventon.

Drottninggatan i Stockholm är en lång och smal gata, som ligger ungefär mitt i staden. Där går trafiken fram i en ständig ström. Man förstår, att det måste vara bekvämt att ha sitt kontor där. Och man förstår, att det måste vara alldeles särskilt lämpligt för en privatdetektiv att ha sitt kontor vid den gatan. Då är han alltid mitt ibland allt som händer och sker.

Ture Sventon, privatdetektiv, Åke Holmberg, 1948

Sen kom bilen. Med början på 1960-talet började den bli vanlig, även bland medelklassen. Till en början använde vi mest den till att att kunna göra söndagsutflykter. De flesta gick, cyklade eller åkte fortfarande kollektivtrafik till jobbet.

I USA låg man några år före. Där köpte oljebolagen och bilföretagen upp spårvagnsystemen och la ner dem. Och bilen började under 60-talet och framåt att påverka hur vi tänkte och planerade våra städer. I många städer revs hela kvarter för att man ville få bättre plats för breda gator för bilarna. Och så kom någon driftig entreprenör på att man kunde köpa billig mark utanför städerna och bygga affärer där, eftersom folk kunde ta bilen dit.

Den 19 oktober 1962 fick Sverige det första externa shoppingcentret i Malmö, med namnet Wessels. Sen dess har vi ökat på antalet köpcentrum, och idag finns det 359 st, (2013) som tillsammans omsätter 243 miljarder. Detta motsvarar en 38% marknadsandel.

I alla svenska städer har detta fått konsekvenser. Förutom att externhandel ökar körsträckorna och utsläppen, så tar de också död på handeln i stadskärnorna. Detta har vi vetat i 20 år, men trots det beviljar kommunerna ständigt bygglov för nya köpcentra. Nu gapar många butikslokaler tomma, när affärerna flyttar till externhandeln.

Sverige är det land i Europa med mest kvadratmeter externhandelsyta per invånare, och också enda landet som inte reglerat externhandeln på något sätt. Vi är också det land i Europa med flest kvadratmeter vägyta per invånare. Så rationella som vi människor är, så använder vi vägarna och kör till externhandeln.

Jag tror inte att lösningen är att göra det lättare att parkera i stadskärnan, som vissa debattörer tycker. Men jag tror inte heller att bilarna kommer att försvinna helt ur städerna. Det som krävs är att externhandeln får betala sina samhällsekonomiska kostnader. Att beslutsfattarna förstår att ny externhandel dränerar stadskärnan, både i den egna kommunen och i angränsande kommuner.

Det krävs också att kommunen, tillsammans med handel och annat näringsliv i städerna, skapar sin egen berättelse, och sitt eget varumärke, på samma sätt som externhandeln gör. Den största konkurrensfördelen för städerna är just tillgången på stad.

Då kan det bli attraktivt igen att finnas mitt ibland allt som händer och sker.

Och om vi inte lyckas blir det inte bilen som dör i alla fall…

(Torsdagen den 5 mars pratar jag om detta på Fastighetsägarnas Urbant Forum i Göteborg).