Är alla nätverk bra?
Min pappa var medlem i Odd Fellow-orden och även i Rotary. Det handlade nog till stor del om den form av nätverkande som idag betraktas som ett av de viktigaste verktygen för att bli lyckosam i arbetet och i det sociala livet. Det finns nästan inget så fint idag som nätverk, utan ditt nätverk så är du ingen.
Och idag bygger vi våra nätverk inte bara i verkliga livet, utan till stor del också i sociala medier. Där blir du bekräftad av likasinnade oavsett om du tillhör en grupp som diskuterar ungerska korvar eller om du är sverigedemokrat. Om nån säger emot så kan du alltid blockera och ta bort deras obekväma åsikter. I ditt nätverk på sociala medier kan du alltid vara säker på att få dina åsikter bekräftade.
Nätverkande har alltid varit viktigt, och förr var det kanske just i slutna sällskap, som de där min pappa var medlem, där det var som mest utvecklat. Nu har nätverkandet blivit en allt väsentligare del av sättet att samverka både i företag och offentliga organisationer. Där det förut fanns tydliga regler, rutiner och principer, är det istället nätverket som är det viktigaste sättet att samverka.
Författaren och ekonomen Mikael Holmqvist, menar i boken ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle” att vi håller på att gå från en meritokrati, där formella meriter som utbildning, erfarenhet etc är viktiga, till det han kallar för konsekrati. En konsekrati är ett samhälle där sociala, kommunikativa och estetiska förmågor (att vara talför, social, härlig, hälsosam och snygg) är viktigast.
De senaste dagarna har jag tittat på de tre dokumentärprogrammen om hur kirurgen Paolo Macchiarini svindlade Karolinska institutet. Minst sju personer dog medan han lekte vidare med sina plaststrupar och pratade runt och charmade både ledning och media. Jag har också läst artikeln i Vanity Fair om hur han samtidigt på riktigt sol- och vårade den amerikanska NBC-journalisten Benita Alexander. Det gick så långt att han fick henne att tro att påven skulle viga dem i sitt sommarpalats, och att såväl Obama som Putin skulle vara gäster. Han utstrålade en självsäkerhet och charm och var ju en megastjärna inom kirurgin, så allt ha sa var naturligtvis sant. Macchiarini hade de sociala och kommunikativa förmågorna, och kunde därför ljuga om nästan allt, t ex sina meriter.
I nya numret av Fokus skriver professor Agnes Wold om hur Macchiarini-fallet kan kopplas till de stora forskningssatsningar med enorma anslag som gjorts sedan 2001, och som gått till nätverkande forskargrupper för uppbyggnaden av sk excellenscenter. De områden som dessa center skall syssla med, skriver Wold, har genom lobbying identifierats som strategiska. Dessa excellenscenter, som en del i spelet om anslag på hundratals miljoner, har gjort att cv och faktisk kompetens i fallet Macchiarini varit av underordnad betydelse. Lobbying och nätverk har byggt en struktur och kultur där meriter kan underordnas sociala förmågor och charm.
Även i den värld där jag tillbringar min vardag, konsultföretaget, ser vi tecken på hur nätverkande och social förmåga blir allt viktigare. Och synsättet finns även i offentliga organisationer. Numera är det till exempel vanligt med intervjuer vid offentlig upphandling. Det räcker inte med att du lagt dagar på att skriva ett komplett och utförligt anbud. Sen måste du presentera det hela inför en idoljury. Och då betyder det säkert en del hur duktig du är retoriskt, hur du är klädd osv.
Ett ytterligare exempel är forskningsfinansiering. Idag måste du ofta själv lobba in dina idéer. Förr gick t ex Trafikverket ut med utlysningar som beskrev inom vilka områden man ville ha utfört forskning. Och så jobbade man fram en ansökan som sen bedömdes utifrån vissa kriterier, och så fick man medel, eller avslag.
Idag finns inga utlysningar. När vi försökt ta reda på hur man skall göra för att del av de omfattande anslag som fortfarande finns när fordonsindustrin fått sitt, har vi fått rådet att man måste diskutera detta med de ansvariga så kallade portfölj-ägarna. Det vill säga lobba och nätverka in din idé.
Samma offentliga organisationer som skickar ut meddelande om att man knappt får bjuda deras medarbetare på arbetslunch har mer eller mindre icke transparenta principer för anslagstilldelning av tiotals miljoner genom nätverkande. En konsekrati skulle Mikael Holmqvist ha sagt.
Nätverkande kan vara ett mycket viktigt sätt att arbeta när olika aktörer skapar saker tillsammans. I många fall är det ett både nödvändigt och lyckosamt sätt att lösa komplexa problem. Att skapa tillsammans, och dra nytta av olika aktörers kunskap och erfarenhet, kommer att blir allt viktigare i takt med att samhället blir allt mer komplext. Man talar om att skapa en participatorisk kultur. Men det kräver stor öppenhet och transparens för att fungera.
Jag är glad att jag inte gick med i Odd Fellow eller Rotary den där gången min pappa frågade.
Länkar:
Hej Christer!
Mycket intressant blogginlägg om nätverkande. Jag gillar till stor del nätverkande, men det finns ju självklara baksidor av det också. När nätverken inte expanderar med öppenhet och nyfikenhet, utan blir till slutna grupperingar som kräver att man knäcker koden för att få tillgång till dem så är det inte ett positivt nätverkande längre. När detta sker i offentlig verksamhet börjar det tangera korruption.
Förmodligen är det som begreppen marknad, offentlig omfördelning och gåvor. Man kan inte ha antingen eller. Man måste utgå från att olika problem kräver olika lösningar, och ha allt samtidigt. I konkurrens med varandra, och kontrollerande varandra så de inte går överstyr.
Ett uteslutande hierarkiskt lagbundet samhälle skulle vara odrägligt. Ett uteslutande nätverkande också. Särskilt giftigt blir det förstås när det som ska vara den kontrollerande och lagbundna parten infiltreras av mekanismer som egentligen hör till businesspartens metoder.