Att bygga eller inte bygga
Sverigeförhandlingen presenterade igår sitt förslag till ett system för höghastighetståg i Sverige skulle kunna se ut. Det fanns naturligtvis både de som var glada och de som var mindre nöjda.
Några dagar tidigare hade SNS publicerat en rapport som visade att nästan inga järnvägsprojekt är samhällsekonomiskt lönsamma. Vi borde inte ha byggt nästan något av senare års större järnvägsprojekt enligt rapporten. Norrbotniabanan, Botniabanan, Västlänken i Göteborg, Citytunneln i Malmö och de nya höghastighetsbanorna borde aldrig ha fått klartecken med en bättre kalkyl. När Sverigeförhandlingen presenterades kommenterade HG Wessberg SNS-rapporten med ”att man måste vara optimist”.
SNS-rapporten fick snabbt en hel del kommentarer, bl a skrev PM Nilsson en ledare i Dagens Industri där han uppmanade näringslivet att ställa sig bakom satsningen på höghastighetståg. Tåg är svårt att bara värdera ekonomiskt menade han. Det finns stora värden som de samhällsekonomiska kalkylerna inte fångar. Att räkna samhällsekonomisk nytta på att bygga ett samhälle eller en kultur är inte möjligt, skriver PM Nilsson.
Det man kan fråga sig är om de samhällsekonomiska kalkylerna fångar den verkliga nyttan? Om många av de ”icke lönsamma” projekten ändå har byggts, gör tydligen många andra bedömare och beslutsfattare en annan bedömning. Jo, vi vill bygga dessa järnvägar säger man. Och på så sätt gör man en annan form av kalkyl än bara den strikt ekonomiska. Vilket naturligtvis irriterar ekonomerna.
Vad är det då för nyttor som dessa beslutsfattare räknar in och som inte verkar fångas av de samhällsekonomiska kalkylerna? Varför nöjer de sig inte med att bocka och buga när ekonomerna kommer med sina kalkyler?
För de som helt förlitar sig på de ekonomiska kalkylerna tycks det finnas en tro att dagens samhälle fungerar som för femtio år sedan. Att det är ett enkelt system, med ett enda maktcentrum, enkla besluts- och informationsvägar, en informerad elit som styr över resten, få och enkla faktorer att ta hänsyn till, och en lättöverskådlig organisation. Men så ser ju samhället inte ut idag.
Vi försöker lösa utmaningar i dagens komplexa verklighet med teorier, modeller och begrepp som utgår från att verksamheten är enkel och hierarkiskt uppbyggd. Jo vi försöker med samråd att involvera fler aktörer, men sen förväntar vi oss att de alla skall foga sig blint efter de ekonomiska kalkylerna. Basta.
Och den infrastruktur vi diskuterar som enskilda åtgärder sitter dessutom samman i ett allt mer intrikat system vars komplexitet gör nyttorna än mer svårfångade.
Om man sen vill kalla det för att vara optimist att lägga till andra aspekter än de ekonomiska är en annan sak. Men utveckling har alltid drivits av optimister. Utan optimister hade Sverige inte varit världens modernaste land.
Har man läst på sin mikroekonomi och uppdaterat med modern beteendeekonomisk forskning ser man att kalkylerna dels inte går att genomföra på teoretisk grund och dels att antagandena som gör ger felaktiga resultat om det vore teoretiskt möjliga. Det borde räcka för att avfärda kalkylerna.
Jag håller med, men är ändå fundersam om hundratals miljarder på supersnabba tåg mellan storstäderna är en bra satsning. En sådan investering ger ytterligare skjuts åt storstadsurbaniseringens extrema boendekostnader och i övrigt en tydlig boendekoncentration till de utvalda stationsorterna. Om man bygger ”vanlig järnväg” i stället, med mindre kurvradier och därmed mindre intrång i landskapet till en betydligt lägre kostnad, kanske det blir pengar över till hela järnvägssystemet?
Vilket samhälle vill vi bygga? Jag tror faktiskt mer på ett utpräglat nätverkssamhälle – med snabba tågresor mellan alla regionala nodstäder och robusta regionaltågsnät runt dessa – än ett fortsatt fokus på storstäderna. I morgondagens samhälle kan många ha Skype som det dagliga mötesrummet och arbeta nära hemmet, med fysiska arbetsmöten några gånger i veckan eller månaden. Då kanske 250 km/h – eller ett nattåg – är ett fullgott alternativ. Och om flyget så småningom drivs med biobränslen – eller kompletteras av energieffektiva hybridluftskepp – är den superdyra satsningen på supersnabba tåg inte lika befogad.
Stora projekt verkar inte gå så bra nuförtiden, ju större desto sämre går det. Enda sättet att få valuta för så mycket pengar (förutsatt att man vill satsa så mycket på kommunikationer) idag är förmodligen att utföra en större mängd mindre projekt som bygger upp regionala kommunikationer och kan hanteras regionalt och upphandlas lokalt. Sprider riskerna och ökar motivationen hos alla inblandade. Invånarna i Växjö eller Arjeplog är nog egentligen mer intresserade av fungerande kommunikationer till närliggande orter än en något snabbare resa till Stockholm från Malmö.