Nya mötesplatser, eller?

Staden har alltid varit den klassiska mötesplatsen. Här möts maktens företrädare, här möts säljare och köpare, här möts arbetsgivare och arbetstagare.

Nu håller staden som mötesplats på att urholkas på flera sätt, bl a av externhandel och liknande företeelser. Det höjs då och då röster för att att vi måste acceptera och till och med bejaka denna utveckling, se till exempel mitt inlägg den 30 jan. Nu läser jag en liten skrift från en engelsk expertgrupp Demos med namnet: ”People make places: growing the public life of cities”. Man vill till exempel utöka köpcentrumen med offentliga platser som bibliotek och subventionerade loppmarknader.

Det som alla dessa debattörer glömmer bort är att människorna inte bor i närheten av dessa platser. Platserna bygger på en stor rörlighet och blir därför bara en sorts hållplatser för konsumtion – för dem med stor rörlighet. Och samtidigt minskar tillgängligheten för de som inte har tillgång till bil. Allt blir exempel på den rastlöshetens anatomi som präglar vårt sätt att se på tillvaron.