Den som cyklar hinner uppleva

Idag har jag och hustrun cyklat ToR mellan Lund och vårt sommarhus i Barsebäckshamn. Det är en sträcka på 22 km enkel resa. Dit hade vi lite medvind, och ambitionen att motionscykla. Då tog turen 53 min. Hem hade vi motvind och viss mjölksyra efter att också ha klippt gräs i en timme. Då tog turen 1,5 timme.

Det som slog mej mest (vi har faktiskt aldrig cyklat dit förut) är att man upplever saker på ett väldigt annorlunda sätt när man cyklar, jämfört med när man kör bil. I den lilla byn Flädie såg vi någon som grävt ner sin, för villaträdgårdar numera obligatoriska, blå studsmatta så att den blev i nivå med gräsmattan. Snyggt och smart.

I Lödde Sandskog såg vi en, som det tycktes, alldeles ny skylt med texten: ”STOPP – avstjälpning förbjuden.” Fantastiskt att tänka sig att det 2006, med återvinningscentraler i varenda kommun, finns folk som tycker att man kan kasta skräpet skogen…

Och vi såg nyharvade åkrar över hela den skånska böljande slätten. Slätt och slätt förresten. Det är några rejäla backar som vi passerade. Och när man erövrat den sista vid Gillhög, och hela Öresund ligger framför våra fötter, undrar man varför vi aldrig upplevt denna bild på samma sätt från bilen.

En förklaring är naturligtvis hastigheten. I 90 km/h upplever man helt enkelt inte verkligheten på samma sätt som i 20 km/h. Den franske filosofen Paul Virilio har grundat vetenskapsgrenen ”dromologi” som handlar om hur vi upplever hastigheten. Han pekar på hur det moderna livet med sina höga hastigheter inte leder till ett nomadiserande liv, som man ibland säger, utan till ett evigt stillasittande. Den hyperaktiva, överstimulerande, orörliga människan kan bara passivt motta sin information. ”Vad massorna en gång gjorde i biofåtöljen gör de nu helt enkelt i bilsätet”. Vindrutan blir vår bioduk där vi passivt registrerar skeendet framför oss. Om man cyklar eller går upplever man saker som händer längs vägen, man hör barnstoj, traktorbrum, man luktar jord, bullbak och avgaser. Och man hinner se.