En långfredag nästan som förr

Jag är så pass gammal att när jag växte upp så spelade radion nästan bara trist, sorglig, högtidlig musik på långfredagarna. TV:n visade trista, sorgliga och högtidliga program.

IPCC:s nya rapport gör att långfredan känns nästan som förr. Trist och sorglig, fast vi haft nästan allt på känn redan.

Det nya i den 21-sidiga sammanfattingen som man manglade fram natten till idag är att man slår fast att vi redan nu kan se tydliga tecken på de förändringar på vattentillgång, växtlighet, djurliv och isar som blir följderna av klimatförändringarna. Sen kommer mer av samma sak.

Och det är ungefär som vanligt. Västvärlden kommer förhållandevis lindrigt undan, medan fattigare länder i Afrika och Asien drabbas hårdare. Det är svårt att inte komma att tänka på Mikael Wiehes Titanic. ”Det började som en skakning på nedre däck, den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”. Precis som på Titanic är det tredjeklasspassagerarna som dör i större utsträckning än förstaklasspassagerarna. Det är de fattiga länderna som drabbas i högre grad av torkan och översvämningarna.

Och detta gör frågan om hur vi skall angripa klimatproblemet även till en etisk och moralisk fråga. Att vi då i Sverige för andra året i rad beviljat oss själv och har haft större tilldelning av utsläppsrätter än som använts blir då natuligtvis helt absurt.

I maj kommer den tredje delen av IPCC:s rapport som behandlar vilka åtgärder vi kan vidta. Själv skall ja nu fundera på hur familjen skall kompensera att vi åker till London i morgon. Faktiskt min första flygning för i år.

Länkar:
IPCC:S rapport
DN om rapporten