Avlatsbreven är sista utvägen

Att klimatkompensera eller inte klimatkompensera – det är frågan. I en artikel i DN häromdagen visar man hur mycket av pengarna som går till administration. Jag tycker inte det är där skon klämmer.

Innan man börja prata om att klimatkompensera måste man på allvar arbeta med att minska sina resor, göra resorna med ett färdmedel som drar så lite energi som möjligt och därmed ger mindre utsläpp. Därefter kan man börja fundera över att koldioxidkompensera.

Att klimatkompensera får inte bli ett sätt att köpa sig fri, och sen fortsätta som vanligt. Det bästa sättet är att köpa riktiga utsläppsrätter ur det europeiska systemet, som därmed makuleras. Det kan man göra hos bl a Naturskyddsföreningen.

För Trivectors del kommer vi nu att kompensera alla våra tjänsteresor för 2007. Och då kommer vi att köpa rättigheter ur det europeiska systemet. Vi undersöker just nu hur det bäst skall ske.

Köper man av något av de andra företag, tex ClimateCare, som jag själv brukar använda privat, så investeras pengarna i olika klimatprojekt världen över.

Det viktiga tycker jag är att se på om företagen håller vad de lovar. Alltså, om jag betalar för att kompensera för 500 kg koldioxid, gör då verkligen företagets verksamhet att koldioxidutsläppen i världen minskar med dessa 500 kg. Hur mycket som går till ”administration” är ju ganska ointressant.

Jag kan tänka mig att det behövs ganska mycket av den varan för att få till projekten. Att inte alla pengarna kan gå till plantor eller solugnar, eller vad det nu kan vara, är begripligt. Huvudsaken är att företaget granskas med avseende på att man verkligen minskar koldioxiden så mycket man betalar för.

Sen kan man naturligtvis önska att företagen blir så effektiva som möjligt. Men om företagens är öppna och redovisar sina resultat så kommer ju de som ger mest för pengarna att bli mer attraktiva.

Men i princip är det inget fel om någon tjänar pengar på miljön. Tvärtom.

PS. Har nu lyssnat in mej på Robert Plants och Alison Krauss nya platta Raising Sand. Har haft den i öronen flera dagar på min promenad till jobbet. Den växer hela tiden, och blir mer och mer intressant i all sin lågmäldhet. Och Alisons röst är fantastisk och får mej ibland att tänka på en ung Mary Hopkins, ni vet hon som Beatles upptäckte och som gjorde ”Those were the days”. Fyra stjärnor. DS

Länk:

DN om den dåliga effektiviteten hos klimatkompensationsföretagen