Som om inget hade hänt
Sverige har ett övergripande transportpolitiskt mål:
Det övergripande målet för transportpolitiken skall vara att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet.
Till detta finns mer detaljerade 6 transportpolitiska mål. Dessa är:
- Ett tillgängligt transportsystem
- Hög transportkvalitet
- En säker trafik
- God miljö
- Regional utveckling
- Ett jämställt transportsystem
Dessa mål är i och för sig formulerade av den förra regeringe, men den nuvarnde har sigt sig ställa sig bakom dem.
Hur går det då inom de olika områdena? SIKA, Statens Instititut för kommunikationsanalys har analyserat detta. SIKA har som uppgift att studera transportenas utveckling i Sverige (SIKA hängde, med Idol-termer löst, när den nya regeringen gick igenom myndigheter som kunde tas bort, men finns alltså kvar -tack för det).
SIKA:s rapport kom i maj 2007 och svaret på frågan är:
Ett tillgängligt transportsystem – har delvis uppnåtts. Målet om successivt förbättrad tillgänglighet inom regioner samt mellan regioner och omvärlden har uppnåtts. Målen om ökad kollektivtrafik, och ökad cykeltrafik har inte uppnåtts. Målet om tillgänglig kollektivtrafik för funktionshindrade senast 2010 kommer inte att nås. Dvs regionförstoringen fungerar – men inget annat.
Hög transportkvalitet – har uppnåtts. Transportkvalitén är totalt sett god och blir successivt allt bättre, skriver SIKA. Dvs vi har byggt ut våra vägar på ett sätt som tillfredställer näringslivets behov. Dock behöver punktligheten hos tåg och flyg förbättras, säger SIKA.
En säker trafik – har inte uppnåtts. De mål som satts upp att halvera antalet dödsolyckor mellan 1996 och 2007 kommer inte att nås. Nollvisionen ligger alltså långt borta.
God miljö – uppnås inte. Enda delarna som verkar uppnås är målen för kolväten och svaveldioxid för 2010. Kväveoxidmålet uppnås inte – trots katalysatorer – trafikökningen äter upp förbättringen. Etappmålet för koldixid från transporter kommer inte att uppnås, särskilt illa är det för godstransporter.
Regional utveckling – till största delen uppnått. För visst är det fart på regionförstoringen.
Ett jämställt transportsystem – uppfylls inte. Ett av delarna handlar om att inget kön i trafikverkens ledningsgrupper bör understiga 40 procent senast år 2010, och det verkar osannolikt enligt SIKA. Det är också fortfarande stora skillnader på kvinnors och mäns resande.
Man kan konstatera att det enda vi är riktigt duktiga på är att bygga ett transportsystem som uppfyller näringslivets krav på hög tillgänglighet, och att genom kapacitetsstarka lösningar öka regionförstoringen. Problemet är att dessa båda måluppfyllelser bidrar till problemen med att uppfylla miljömålen.
Så här skriver SIKA om detta: ”För transportsektorn finns ett särskilt etappmål att CO2-utsläppen år 2010 ska stabiliseras på 1990 års nivå. Transportsektorns CO2-utsläpp har de tre senaste åren stabiliserats, men på en nivå som ligger ca 6 % högre än målåret 1990 (Figur
6-1). Etappmålet kommer inte att nås utan kraftfulla ytterligare åtgärder.”
Att i det läget föreslå en utbyggnad av vägtrafiksystemet runt Stockholm som ökar trafiken med 80% är naturligtvis inte förenligt med de mål som regeringen själv ställt sig bakom.
Det behövs en annan typ av syn på transportsystemet. En som inte bara passivt beskriver att ”skälet är den ökande befolkningen och att många får längre resväg mellan arbetet och hemmet. Stigande reallöner gör dessutom att fler får råd att skaffa bil.” som man kan läsa i gårdagens DN.
Observera ordvalet ”får längre resväg mellan arbete och hemmet”. Detta är naturligtvis ingen naturlag. Här kan politikerna göra skillnad. Och det behövs.
Idag presenterades den fjärde IPPC-rapporten för i år. Den skall ligga till grund för förhandlingarna på Bali senare i vinter. I den slås det för första gången fast: Vi har till 2015 på oss att minska utsläppen – annars kommer temperaturen på jorden att öka med mer än 2 grader, vilket inte är bra.
På mitt bord ligger boken ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu är det försent” av Andreas Malm. Och fast jag inte sympatiserar med Malms politiska idéer, har han naturligtvis helt rätt. Forskarna har försökt säga oss något under en lång tid. Och nu har tiden hunnit ikapp oss.
Men det verkar inte som beslutsfattarna i Stockholmsregionen kan koppla samman med sina planer.
Eller som FN:s generalsekraterare Ban Ki-Moon idag citerade Gandhi: ”Be the change you want to be in the world”.
Länkar:
DN om vägplanerna
DN om IPCC:s fjärde rapport
DN2 om IPCC
SIKA:s utvärdering av de transportpolitiska målen
Om man nu är så rädd för co2 bör man komma ihåg: Bilismen står för sketna 10% av de globala co2-utsläppen. Sverige ligger globalt på 56:e plats med sina 0.2% av co2-totalen.
Skall vi verkligen gå på knäna här hemma i Sverige när en minskning av vår stockholmsbilism inte gör ett enda jota i världen???!
Läser det mesta av vad du skriver med stort intresse och med många instämmande nickningar.
Har själv en idé i anslutning till din aktuella post. Den får dock inte riktig rum i en kommentar. Skulle gärna se att du läste om den på http://www.backtobalance.se.
Din siffor är väl nästan OK. Transporter totalt sett står för ca 14% av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Av koldioxidutsläppen står trafiken för ca 19%. Och visst Svreige står för en liten, liten del globalt.
1) Rädd? Nja – men om man levt hela sitt arbetsliv med att arbeta tillsammans med forskare, och har lärt sig hur de arbetar, kan man inte skaka på axlarna när 3000 forskare enats inom IPCC.
2) Resten är en fråga om frihet, moral och etik. Om man skall minska utsläppen med kanske 80-90% kommer alla på jorden att behöva hjälpa till. Invånarna i USA släpper ut ca 20 ton per inv/år, vi i Sverige ca 6 ton per inv/år, och en kines eller indier kanske 0,5 ton per inv/år.
Den långsiktigt hållbara nivån ligger på ca 3 ton per inv/år för alla invånare på jorden.
Enda sättet att genomföra detta på ett moraliskt, etiskt sätt är att fördela utsläppen jämnt över alla invånare på jorden. Vi kan inte förneka invånarna i utvecklingsländerna den frihet som vi själv fått genom användning av energi. Och då måste vi i västvärlden minska rejält, det är det ena skälet.
3) Vi i den utvecklade världen måste gå före och visa att vi, som utnyttjat jordens resurser betydligt mer än den jämlika användningen, kan klara att visa att vi kan fortsätta leva i välfärd, trots minskade utsläpp.
4) Även om trafikens bidrag ”bara” är 14-19% är den inte försumbar. Ingen sektor kan förbigås om vi skall minska med 80-90%.
Alltså: Vi kan inte fortsätta att öka våra utsläpp utan måste minska dem.
5) Vi behöver inte ”gå på knäna” men vi kan sluta köra bil korta sträckor. Ungefär hälften av alla bilresor i Sverige är kortare än 5 kilometer. Det tar 15-20 minuter att cykla fem kilometer.
Siffrorna var korrekta. Man räknar med att bilismen står för mellan 10-12% av co2-utsläppen globalt sett.
Har IPCC’s 2500 ”forskare” (till största delen byråkrater och politiskt tillsatta) plötsligt blivit 3000 ”forskare”..?
Men strunt samma, min poäng var att denna ensidiga demonisering av privatbilismen är helt oproportionelig i många avseenden. Sett till hur liten påverkan den har i det stora hela ger det i många fall större minskning av co2-utsläpp om man släcker lamporna i huset, slänger ut platt-TVn, installerar bergvärme eller på andra sätt minskar sin elkonsumtion. Att minska bilresorna är inte det enda och primära vilket ofta är bilden i media (där finns f.ö. andra betydligt akutare skäl som utarmandet av världens oljetillgångar att beakta!).
En intressant tankenöt: Om nu Sverige tar ned sina co2-utsläpp till ett snitt på 0.5 ton/individ med en bibehållen bilism, är då motståndarna till privatbilismen beredda att ge sig? (Detta utan peak oil i åtanke vilket kommer att självreglera bilresor, solresor etc)
JAg gillar bilar och gillar att köra bil. men jag ser de stora problem som bilismen orsakar – och då tyvärr inte bara när det gäller koldioxiden.
Så även om amn tar ner utsläppen till snittet på 3 ton/individ som skulle krävas, så kvarstår en massa andra problem med bilismen:
– resursförbrukningen (ett exempel – för att få fram rodium till en katalysator krävs brytning av 10 ton malm…)
– markanvänding – bilar tar stor plats och kräver stora hårdgjorda ytor
– bilar glesar ut bebyggelsen vilket späder på alla de nämna problemen.
– buller
– trängsel
– övriga utsläpp (bilavgaser innehåller ca 10.000 olika ämnen, varav vi idag diskuterar en handfull…)
Men annars så!
Carl-Olof: Jag tycker också debatten är alltför fokuserad på bilar. Rättare sagt: Den är alltför . De har framställts som en per se-lösning. Det är det största problemet med klimatdebatten om trafik.
Det är viktigt att prata om andel av de totala utsläppen, både för trafiken och den svenska trafiken. (Jag trodde själv att andelen var större.)
Dock blir det märkligt att använda siffrorna som motargument mot satsningar. Tänk om allt politiskt arbete skulle värderas enligt denna devis.
Alla samhällsfunktioner som ger utsläpp måste ju radikalt sänka sina egna sådana. Om vi tar en titt på (den hyfsat viktiga) sektorn trafik, vad ser vi? Då är bilen helt enkelt en miljöbov. Transporter i städer kan ske på långt energieffektivare, klimatvänligare och säkrare sätt än idag.
Ett Stockholm med kraftigt minskad biltrafik räddar inte jorden. Däremot måste alla städer/regeringar med resurser visa att det finns hållbara lösningar. Om inte annat för att vara goda exempel (utan att för den sakens skull spela det koloniala kortet).
Jag kom på att det var den här länken jag främst syftade på: http://betongelit.wordpress.com/2007/04/24/skendebatt/