Idag är jag en digital nomad

Skriver detta på flyget till Bryssel. Jag är på väg till ett möte i Leuven i ett av våra EU-projekt, MAX. Med mig är Pernilla Hyllenius som är Trivectors projektledare i detta projekt.

Vi illustrerar just nu det som jag hade tänkt jag skulle skrivit om igår, digitala nomader. (Men solen sken och det fanns trädgårdsarbete som kändes viktigare). I veckans nummer av Economist, finns ett omfattande tema med många intressanta artiklar om dessa digitala nomader. Tyvärr glömde jag tidningen hemma så jag får återkomma med de mer direkta referenserna kring vad detta fenomen kommer att betyda för vårt liv, våra städer, vårt resande etc.

Grundtanken är att vi under de allra senaste åren har börjat få verktygen för ett mer nomadiserande liv. Redan för ca 7-8 år sedan läste jag två böcker om detta fenomen: ”Digital Nomads” av Tsugio Makimoto och David Manners, och ”Den digitala Staden” av William Mitchell. Redan då förutsåg man de förändringar som nu Economist-artikeln lyfter fram.

Först de allra senaste åren har verktyg kommit att bli så utvecklade och enkla att använda att vi nu börjar se en förändring på våra liv. Det handlar om fenomen som mailen i din Blackberry eller de mer avancerade mobiltelefonerna, om trådlöst bredband, om videokonferenser, om SMS:andet som exploderat, och om alla WiFi-hotspots som gjorde det möjligt för mej att plocka ner ett viktigt dokument jag glömt medan vi väntade i Diners-loungen på Kastrup.

Dessa fenomen gör att vi inte måste vara på våra kontor, utan kan lika gärna jobba på Kastrup eller Café Lundagård. Economist intervjuar mäklare, Google-chefer osv som inte längre har något kontor, utan jobbar hemma, på Starbucks eller McDonalds. Detta får konsekvenser som mer tid med familjen, och nära band till en massa personer du sällan träffar i verkligheten, men varje dag virtuellt, och genom färre nära vänner på jobbet.

När det gäller transporterna är bilden inte helt entydig tycker jag. En hög chef på Google berättar att han nu minskat sitt resande i jobbet med hälften. Och man pekar på att trafiken i amerikanska städer inte öka längre. Samtidigt finns andra berättelser om hur man hoppar som en insekt från blomma till blomma: hemmet, lämna barnen, möte på stan, lunch i annan del av stan, jobbar en stund på ett café, hämtar barnen, till gymmet och så vidare.

Förmodligen blir effekten störst i kunskapsintensiva regioner. Just innan jag gick på planet fick jag ett mail med ett diagram över att restiden för boende i Stockholm faktiskt sjunkit de senaste 10 åren. I Skåne har den stått still under motsvarande period. I Skåne är nu restiden ungefär densamma för män och kvinnor. 1978 var den ca 25 % högre för män – knappt 80 minuter per dag för män, och knappt 60 minuter för kvinnor. Nu har den jämnats ut – ca 70 minuter per dag – både för män och kvinnor.

Och körsträckorna har ökat i Sverige och Skåne med 15-20% de senaste åtta åren, och Malmö har en ökning med nästan 40% under samma period! I kunskapstaden Lund däremot ligger körsträckorna väldigt stabilt. I kunskapsstaden behöver man inte öka sin rörlighet, och dessutom är min tolkning att LundaMaTs ger effekt… (Tack Christian Rydén för att du uppmärksammade mitt fel).

Flera forskare i Economist-artiklarna talar om att man nu börjar se att IT faktiskt ger minskat resande och inte som man tidigare sagt att IT istället ger ytterligare behov av att träffas. Hoppas de har rätt!