Greenwash och greenmuting
Greenwashing är ett uttryck som betyder att företag försöker framstå som att man gör miljöinsatser, men gör det enbart av marknadsskäl, utan att egentligen ändra någonting.
Företeelsen är inte särskilt ny, men nu när miljöfrågan blivit het och politiskt korrekt, blir exemplen allt fler. Ett av de mer flagranta exemplen tycker jag Vattenfall utgör. Man kör fortfarande sina annonshelsidor där man försöker framstå som klimatvänliga, men planerar samtidigt för flera nya kolkraftverk i Tyskland. Vattenfall tillsammans med andra storföretag med mycket låg cred i klimat- och miljösammanhang (SAS, SSAB – som står för 13 % av Sveriges koldioxidutsläpp, och Svenskt Näringsliv, som bara för ett år sedan inte kunde stava till klimat och miljö), skrev i förra veckan en debattartikel i DI.
Utgångspunkten i artikeln var en rapport som man låtit McKinsey göra där man säger att om man lägger 5 miljarder om året på koldioxidlagring så kan man minska utsläppen med 10% per år. Men man vill inte lägga mer – då blir det för dyrt.
Problemet är att CCS – Carbon Cap and Storage, inte finns ännu (mer än på ett ställe på Sleipner fältet i Norge). Det är precis som med spårtaxin – det är alla tekniknördars våta dröm som skall rädda världen. Men det finns ingenstans mer än i Morgantown respektive Sleipner-fälten. Och det saknas inte skeptiker, se länken nedan.
Pontus Schultz, chefredaktör på veckans Affärer, skriver om detta på sin blogg idag. Läs det här stycket ur hans blogg, och kom ihåg att det är en affärstidning han är chefredaktör på – inte Greenpeace tidning, eller Naturskyddsföreningens tidning Natur.
”Men i slutändan tror jag också att greenwashing är en farlig strategi för svenska bolag. Det är en aning strutslikt, att tro att om vi bara putsar fasaden så kommer frågan att försvinna från dagordningen. Så blir det inte. Hur grönt vi än gör det. Det är dags för svenska företag att börja fundera kring klimatfrågan inte bara som något som maximalt blir ännu en faktor i excel-arken, lika för alla, utan som något som kommer att ställa det mesta på huvudet. Konsumenternas krav, politiska regleringar, kanske hela vår syn på tillväxt.”
Per Granqvist, som driver bloggen ”CSR i praktiken” berättar i en kommentar till Pontus blogg om hur McDonalds bloggande CSR-chef varnat för det motsatta: greenmuting. Dvs att inte berätta allt man gör för miljön, bl a av rädsla för kritik i media etc.
Och visst behöver vi att de goda exemplen lyfts fram. Själv har jag ofta diskussioner med vår webb-redaktör om att inte förhäva sig. Men kanske är det dags att ibland visa upp vad man gör. Det är i alla fall mycket bättre än att tvätta grönt!
Länkar:
Pontus Schultz blogg om greenwash
VA med fler exempel på Greenwash – bl a Lexus Hybrid-SUV
CCS kan bli en tragedi
George Monbiot om CCS
Jag ser inte riktigt parallellen mellan spårtaxi och CCS. Spårtaxi har fungerat klanderfritt i Morgantown i 30 år men det har inte lagts mer än kanske en miljard under dessa trettio år på att vidareutveckla detta, och då i spridda skurar med outhålliga investerare — alla projekt har lagts ner innan de ens försökt säljas på allvar (utom ULTra och Vectus som fortfarande håller på).
CCS å andra sidan hypas infernaliskt av storföretag och plöjs det ner utvecklingspengar en masse. Det är ungefär som att GM och Toyota skulle hävda att spårbilar ska rädda världen och inrikta sitt utvecklingsarbete på det.
När det gäller resultatet så tror jag att Vattenfall och anhang visst kommer att lyckas avskilja koldioxiden, det vet vi ju i princip redan. Det vi inte vet och som inte alls har någon motsvarighet när det gäller spårtaxi (däremot då det gäller kärnkraft) är om lagringen funkar i det långa loppet. Och det tar generationer innan vi får reda på det…
Volvos nya reklamkampanj måste vara ett klockrent exempel på greenwashing.
Volvo är väl ett av de företag som aktivast motarbetar EU:s utsläppskrav och placerar sig långt ner på utsläppsligan, eller högt beroende på hur man ser det.
OK, glöm Morgantown och säg spårtaxi i största allmänhet, och CCS i största allmänhet. Då är det samma typ av tro på storskalig teknik som skall lösa ett problem så att vi slipper ändra beteende.
Och visst har du rätt om CCS – att skilja av koldioxiden är inte det stora problemet.
JAg tror att vi måste vara beredda på att minska både vår energianvänding och vårt resande.
”Spårtaxin – det är alla tekniknördars våta dröm som skall rädda världen. Men det finns ingenstans mer än i Morgantown”.
Så skriver karskt och käckt ”miljönörden” Christer Ljungberg – återigen föraktfullt om det hittills mest lovande kollektivtrafiksystemet. Var inte så tvärsäker på att detta postulat om våta drömmar gäller inom den närmaste 5-15-årsperioden. Inom ett år har vi ett kommersiellt spårtaxisystem rullande på London Heathrow flygplats, visserligen i liten skala. Detta kommer – om det lyckas – sannolikt att få många efterföljare. Med spårtaxi beräknas koldioxidutsläppen blir 15 % lägre än med spårvagn – per personkilometer, 82 % lägre än med etanolbuss och 93 % lägre än privatbilen, vid genomsnittliga beläggningsgrader. Det vore bra för miljön med spårtaxi, om, man nu vill ta den på allvar. Det är enkelt att snacka skit om ny teknik, och antitekniknördar har funnits i mänsklighetens historia långt innan antiken. Men goda idéer brukar segra förr eller senare, de kan bara på sin höjd fördröjas av tekniska bakåtsträvare. Med spårtaxi kan kollektivandelen beräknas öka med ca 15 procentenheter jämfört med dagens linje- och tidtabellsbundna kollektivtrafik.
Det var inte så många år sedan som biltullar i städer var ekonominördarnas dröm alltsedan 1960-talet, med enbart Singapore och senare tre norska städer som fåtaliga efterföljare i hela världen. Förmodligen hade Christer Ljungberg dömt ut denna idé då också som något nördigt. I våra tröga demokratier tar sådana beslut från idé till verklighet ofta ca 40 år. Detsamma gäller nog även för spårtaxi. Men detta system har nu diskuterats i ca 40 år. Tiden börjar bli mogen för ett genombrott, för spårtaxi oavsett vad Christer Ljungberg säger och raljerar.
”Christer Ljungberg sa…
OK, glöm Morgantown och säg spårtaxi i största allmänhet, och CCS i största allmänhet. Då är det samma typ av tro på storskalig teknik …” Vad är det för larv?! Spårtaxi är väl i högsta grad anpassad till människans storlek och behov. Körbanorna måste vara storskaligt utbyggda för att fullt ut utnyttja spårtaxins/spårbilens fördelar. Men om man som jag både går, cyklar och åker bil i staden är det lätt att se att körbanor finns det gott om.
Göran ser spårtaxin somm ett kollektivtrafiksystem. Det är förvånande att efter 40 år det fortfarande är så få som lyckats uppfatta att det är en felsyn. När jag själv lyckades inse det syntes det mig självklart att spårtaxin är lika individuell som bilismen.
Men jag delar Christer Ljungbers uppfattning att det stadsbyggnadsmässiga är ett av spårtaxis problem. Som pensionär tar jag promenader och rör mig i stadsmiljön. Jag brukar då och då försöka visualisera hur stationer, peak-hourtrafik etc skulle te sig. Det förefaller inte alltför svårt att lösa. Ser man spårtaxin som ett mikrotunnelbanesystem då blir det förståss svårt.
Slutligen att miljön snabbt återhämtar sig: Jag funderar ibland varför det är så väldigt varmt på planeten Venus.
Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag gillar ny teknik. JAg gillar min digitalkamera, min iPod Touch, min gasbil, GPS etc. Jag tycker det är barnsligt roligt att köra Segway.
För 10 år sen var jag en riktig tekniknörd (..vissa klassar mig säkert som det ännu..). SEn dess har jag insett att tekniken måste införas och diskuteras med stor helhetssyn, LCCA etc. Tyvärr löser den inte alla problem, vi behöver även andra förändringar i samhället.
JAg tycker att man skall fortsätta och utveckla nya sätt att förflytta sig. Fortsätt med spårtaxi-utvecklingen (precis som med CCS).
Det jag vänder mig mot är de som framställer dessa tekniklösningar som den enda som kan rädda världen. 15%-enheter är ju helt OK, men det tädda ju inte världen. Eftersom jag tror att ett av spårtaxis svåraste problem är de rent stadsbyggnadsmässiga (Tillsammans med en del annat som tillgänglighet till stationer, kapacitet i peak-hour etc) tror jag att det mest spännade i er värld just nu är Masdar.
Biltullar har jag gillat sen jag lärde mig vad de går ut på. Men så är ju inte heller det teknsika systemet det viktiga – utan idén.
Vissa tycker säkert att jag är en miljönörd. Men miljön klarar sig alltid. Om mämnniskan försvinner från jorden klarar sig miljön fint, och återhämtar sig på 100 år eller så. Miljöfrågan är inte en miljöfråga idag. Det är en överlevnadsfråga. För oss människor. Och då tror jag inte det räcker vare sig med spårtaxi eller CCS.
Jan!
Visst är spårtaxi storskaligt? Det krävs stora balksystem (i stål eller betong – gissa varför Vectus i en koreansk stålkoncern är intresserade). Och de andra körbanorna i staden blir väl kvar? Så det handlar om ännu ett storskligt system.
Och det skulle fortfarande vara kul att se hur en fyrspårskorning, där man kan åka i alla riktningar, ser ut.
Om hur jorden ser ut när människorna är borta kan du se på ett blogginlägg jag skrev hösten 2007:
http://ljungbergsblogg.blogspot.com/2007/12/men-vi-klarar-oss-inte-utan-naturen.html#links
När äntligen spårtaxin ersätter de stora livsfarliga bussarna blir det mycket attraktivare att cykla (även tillsammans med de yngre barnen) och att gå. Självklart tas mängder av bilytor bort i samband med spårtaxiintroduktionen. Att ändra livsstil blir så mycket lättare med hjälp av spårtaxin. Min 10-årige miljöengagerade lille släkting önskar högt att spårtaxi blir realitet, men han vågar inte riktigt hoppas. Det är mycket barnen inte vågar hoppas på. Och det beror kanske främst på attitydproblem hos en massa farbröder.
Farbrodern ser att den 15 procentenhetersökning av kollektivresor som Göran T räknar med gör att det bara försvinner några procent av bilarna.
Så barnet får nog tyvärr dras med både bilar, bussar OCH spårtaxi.
Men tro de eller ej – vi håller just nu på och tittar på ett spårtaxialternativ för en svensk stad…
Det var roligt att höra att även Du Christer är en ”tekniknörd”, i ordets positiva bemärkelse. Då är vi överens om detta. Sen säger du i ett inlägg:
”Visst är spårtaxi storskaligt? Det krävs stora balksystem (i stål eller betong – gissa varför Vectus i en koreansk stålkoncern är intresserade)”.
Storskaligt jämfört med vad? Inte med spårväg, som på engelska kallas för för LRT – Light Rail Transit. En tvärbanevagn väger 37,5 ton, vilket ger ca ett halt ton per sittplats (480 kg). En tunnelbanevagn väger 530 kg per sittplats, en spårtaxivagn 210 kg, d.v.s. mindre än hälften av spårvagn. Spårvagnar är pansarvagnar jämfört med spårtaxi. Norrköpings planerade nya spårvägsförlängning Ljura – Hageby kräver 11 m gatubredd och 13 meter vid hållplatser. En spårtaxibana av typ Vectus har en banbredd på 1,1 meter (enkelspår) resp. 1,9 meter för dubbelspår och är i regel upphöjd på pelare med 18-25 spännvidd. Punktbelastningen på en spårtaxibro är lägre än för en fotgängarbro. Att man kan tycka att detta är storskaligt är för mig obegripligt!
Men varmt välkommen till guppen konsulter som numera utreder spårtaxi! Men det har ju Trivector gjort redan år 1997 i Malmö. Får man fråga vilken stad det gäller denna gång? Det kanske finns en marknad för spårbilar?
Självklart är även spårvagnar storkaliga system. Och för min del tycker jag att de bilder man får se av spårtaxi alla trots allt visar att det också är ett storskaligt system. Hållplatserna kräver sidobalkspår, hissar etc. Och fortfarande har ingen visat mej hur en vanlig fyrvägskorsning där man kna köra i alla riktingar ser ut…
Återkommer om staden – vet inte om uppdragsgivaren vill ha det spritt.
”Och fortfarande har ingen visat mej hur en vanlig fyrvägskorsning där man kna köra i alla riktingar ser ut…”
I början av ”Bubbles and Beams”-videon finns en kort sekvens där flervägskorsningen är utformad som en vanlig rondell. Jag förmodar att Beamways med sin upphängningsknut och dubbelriktade bansystem skulle välja en sådan lösning. Annars borde väl Christer L som konsult veta att huvudinriktningen för utformning av bansystemen varit sammankopplade, enkelriktade slingor. Både Ultras och SkywebExpress/Taxi2000’s animerade videor visar sådana utan behov fyrvägskorsningar.
Självfallet kan det finnas behov av planskilda korsningar men de behöver inte nödvändigt se ut som vanliga motorvägskorsningar. I takt med snabbare sensorer och datorprocessorer samt intelligentare kommunikationssystem mellan fordonen ökar spårtaxibanans kapacitet och det minskar behovet av planskildhet. Och som trafikkonsult kan väl Christer (vars blogg jag uppskattar) beräkna plankorsningars kapacitet,