Två olika planer
I USA röstade man ner krisplanen – och i Sverige fick vi en ny infrastrukturproposition. Frågan är om den svenska krisplanen håller. För trots fina ord så finns ingen tydlig rikting att gå mot ett mer hållbart transportsystem.
217 miljarder till ny infrastruktur fram till 2020. Och trafikverken får i uppgift att själv ta fram en transportslagsövergripande plan för att fördela stora delar av dessa. Det är ett bra steg mot ett gemensamt ”tillgänglighetsverk”. Dessutom ca 200 miljarder till drift och underhåll.
I övrigt kan man konstatera att ordet ”klimat” är nämnt 189 ggr i propen, ”kollektivtrafik” 206 ggr och ”biltrafik” 4 ggr. Det viktiga ordet ”tillgänglighet” är nämnt 87 ggr, medan ”rörlighet” bara 17 ggr. Så visst finns det en glidning mot hållbarhet (nämnt 26 ggr), i alla fall på ord-nivå.
Man skall utreda ett snabbtågsnät vidare, klart till sommaren. Man skall satsa på cykeltrafik, och kommuner som vill införa trängselskatt kan nog få diskutera detta med regeringen, redan innan man utrett detta klart. Man pratar mycket om att det hela skall göras på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Som om det skulle vara något nytt. Det underlag som tas fram vid byggande av ny infrastruktur har alltid gjorts med samhällsekonomiska kalkyler. Sen är det en annan sak att politikerna ofta struntar i detta och gör andra prioriteringar. Jag antar att det är det som är politik?
I propen sägs också att arbetet med ny infrastruktur skall ske enligt fyrstegsprincipen, dvs att man först skall prova andra lösningar med mobility management etc för att påverka resandet. Först när man konstaterat att detta inte räcker skall man se om man behöver bygga nytt. DN ifrågasätter i dagens ledare om detta är meningsullt, och hänvisar till en SIKA-rapport för ett par år sedan.
Att jobba enligt fyrstegsprincipen är nog den enda framkomliga vägen mot ett hållbart transportsystem. Vi kan inte bygga oss ur problemet – nya vägar genererar ny trafik. Ett bra exempel på detta är diskussionen om ett nytt köpcentrum i södra Lund som jag skrivit om för ett par dagar sedan.
Problemet med fyrstegsprincipen är att den inte används som den skall – inte principen i sig. Om den hade gjort det så ahde vi kunnat spara stora summor, och fått en mer hållbar trafik.
Och nu är det bara att vänta på hur slagsmålet mellan verken skall utfalla.
(Spårtaxi är förreste inte nämnt – men frågan är vad det är för ett rör på bilden på framsidan – rörpost för människor?)
Hej Christer
En fråga som jag har funderat över är hur väl samhällsekonomiska kalkyler kan ta hänsyn till värden som kan relateras till hållbarhet egentligen? Hur värderas exempelvis nyttan av minskade koldioxidutsläpp och andra luftföroreningar gentemot en investerings nytta i form av tidsbesparingar? Som jag förstått det är samhällsekonomiska kalkyler dessutom inte speciellt bra när det gäller att jämföra mellan järnväg och vägalternativ utan är snarare bara användbar för att kunna prioritera inbördes mellan olika väg- respektive järnvägsalternativ. Kommer inte detta att bli ett stort problem när verken ska försöka komma överens?
Ja värdena på olika utsläppsminskningar är ju under ständig debatt. För att inte tala om värdet på tidsbesparingar. Jag har skrivit om detta tidiage om du söker på bloggen.
Och du har rätt i att man konstaterat att de olika kalkylmodellerna för järnväg och väg inte är direkt jämförbara. Så det kommer nog att vålla en del problem i diskussionerna. Samtidigt är ju denna diskussion nödvändig och viktig….
Oseriöst nu förvisso:
Men jag tänker på ett ”up-light” lysrör, det där runda…
Eller så är det en sån där lång hållare för utfällbara markiser, såna man har på uteserveringar om sommaren. Ja.. det måste det förstås vara!
;-)
Nöjd så med svaret?