Elva: Klimatångest i metabok

”Förra hösten hade börjat med en översvämning i Indien och Pakistan som dödade trehundra människor och en annan i Etiopien som lyckades dränka bortåt niohundra. Sedan hade en tyfon vid namn Xangsane vräkt sig över Filippinerna och Vietnamn och dödat ett par hundra. Strax därefter, i oktober föregående år, svepte stormar över Nordkorea och gjorde sjutusen människor hemlösa alltmedan den amerikanska mellanvästern härjades av stormar och tornados. November började med en vild översvämning i sydöstra Turkiet som dödade ett trettiotal, och över Saroma i ett Japan som aldrig drabbas av virvelvindar svepte en dödlig tornado som ödelade staden.Medan stormarna fortsatte fara fram över det nordamerikanska inlandet vältrade tyfonen Durian in över Filippierna och åstadkom en massiv lerflod från Mount Mayon som dränkte femhundra människor. Året avslutades med att orkanvindra fick en färja att gå i kvav på Javasjön med sexhundra personer ombord. Fyrahundra av dem saknades fortfarande.

Minnet, tänkte Arto Söderstedt med händerna över ansiktet. Minnet, fåfängan. Vad är det jag håller på med?

Men minnet var obevekligt. Bara det senaste halvåret, sett från domsöndagens perspektiv, fyllde det till brädden.

Tunga monsunregn i juni fick lermassor att begrava ett sextiotal människor i Bangladesh, och maffiga regn i södra Kina dödade minst lika många i översvämningar. Tuffa stormar tog livet av mer än tvåhundra i Karachi, Pakistan, och delar av Australiens östkust svämmade över. Krönet kom den åttonde juli då gigantiska översvämningar i indidska Västbengalen dödade sexhundrasextio människor och gjorde en miljon hemlösa. Två dagar senare överraskades Buenos Aires av sitt första snöfall på nittio år. Både juni och juli överträffades dock av augusti. I Nordkorea svepte regnen inte bara bort hundratals människor utan också de sista resterna av födoämnen och skapade akut hungersnöd. Strax därefter drog orkanen Dean in över Karibiska Havet och grävde sig in i Mexiko som den tredje starkaste orkanen sedan mitten på artonhundratalet. Ett par dagar senare härjades Grekland av över tvåhundra eldsvådor som inte bara dödade sextio människor utan också förvandlade antikens landskap till aska, och som Sudan inte var tillräckligt drabbat av urskillningslöst våld kom en översvämning och svepte bort de sista resterna av färskvatten. Därefter presenterade oktober månad en häpnadsväckande serie skogsbränder i Kaliforninen, varvid en halv miljon människor fick evakueras.. I slutet av oktober drog den tropiska stormen Noel in över Karibien, dödade ett hundratal människor och gjorde hundratusen hemlösa. Och så domsöndagens egen månad, den grymmaste av dem alla. November. Efter fem dagars skyfall i Tabascoprovinsen i Mexiko var trehundratusen människor tvugna att lämna sina hem. Fyratusen skolor virvlade bort i vattenmassorna. En vecka senare drog slog stormen till mot Svarta Havet. Elva fartyg sjönk, ett tjugotal sjömän drunknade och trettonhundra ton olja forsade ut i det redan bottendöda innanhavet. Och så själva kulmen, alldeles nyligen: Ett par dagar senare slog cyklonen Sidr till mot södra Bangladesh och dödade uppåt fyratusen människor. En dryg miljon blev hemlösa över en natt.

Arto Söderstedt pustade ut. Han tog ner händerna från ansiktet. Det dröjde några sekunder innan staden återigen nådde in i hans ögon och ännu ett antal sekunder innan synintrycken föll på plats i hans överhettade hjärna.

Varför just han?

Varför var just han tvugen att minnas allt detta? Alla dessa klimatkatastrofer? Som om det inte räckte med den kontinuerliga informationen om Arktis smältande isberg och Alpernas borttynande glaciärer, Saharas växande öknar och Amazonas försvinnade regnskog. Nyligen lästa han om Pastoriusglaciären i Peru, som tjugofem år hade förlorat fyrtio procent av sin ismassa. Och Andernas istäcke försvann med en förångande hastighet.

En ny åkomma grasserade i västerlandet. DEn gick under benämningen ”klmatångest”. Det var naturligtvis inte bra – inte dirket produktivt – men så länge den inte helt överflyglades av den andra åkomman, den som hade blivit så tydlig, så epidemisk under de tio åren i A-gruppen, tyckte han ändå att läget var under kontroll.

Den andra åkomman hetter ”empatibrist”. ”

Ovanstående citat är hämtat ur Arne Dahls bok ”Elva” som jag just läst ut. Jag har läst alla Dahls (psedonym för Jan Arnald) tio kriminalromaner om A-gruppen. De är alla mycket bra och berättar en hel del om vår samtid. I den tionde boken, som skulle bli den sista, bestämmer medlemmarna i den splittrade A-gruppen att de skall träffas om ett år och berätta historier för varandra.

Boken ”Elva” handlar om detta tillfälle. Och visst är boken en förevändning för Dahl/Arnald att få berätta elva stycken skrönor, som alla dock är mycket läsvärda. Och i den sista av berättelserna finns meta-infallet, som gör att man inser att Dahl förmodligen ångrat sig, och vill skriva fler böcker om A-gruppen. Det tackar vi för.

Citatet ovan kommer tidigt i boken innan man samlats för att börja berätta historier. Arto Söderstedt plågas av att han har sådant minne att han kommer ihåg alla årets klimatkatastrofer. Och visst blir det mycket påtagligt när man radar upp alla händelser på detta sätt?

Boken är rolig och bitvis spännande, och en briljant lek med världslitteraturen. Man kan läsa den utan att ha läst de tio tidigare böckerna eftersom det elva historierna är så bra. Men man har ännu roligare om man dessutom känner igen de olika karaktärerna. Läs den!

Länkar:

SvD recension av Elva

DN recension av Elva