Lycka – en tysk bluesmunspelare

Ibland kan musikupplevelser ge lyckokänslor. När jag var yngre hände det ganska ofta, särskilt när man själv spelade i olika band. Numera händer det allt mer sällan. I går hände det. I Eslöv.

Eslövs bluesfestival 2008 inleddes med Bill Öhrström, som med pianisten Slim Notini (som numera ser ut som en professor i teoretisk fysik) och brodern Guy Öhrström levererade ett sjysst set standardblues. En bra början. Sen kom pianisten Diz Watson bosatt i Danmark, levererade ganska trötta standardlåtar, inklusive Blueberry Hill! Medmusikanterna var slätstrukna och trista.

Karen Caroll var stor, allt för stor för att vara nyttigt, men vilken röst. Chicagobluesen satt fint och den rösten klarade även att gjuta liv i standards som ”Summertime” och ”Aint no sunshine”.

Så kom då delen som var värd hela biljetten (dvs 400:-). Eslövs egna stoltheter Big Bang Group, extremt rutinerade och tighta, efter att i massor av år spelat med många olika musikstorheter. Igår hette storheten Marc Breitfelder, och var orsaken till min lyckokänsla. En av världen bästa munspelare som kunde få munspelet att låta som all världens instrument. Märklig känsla att en tysk från Kiel kan låta så mycket blues, men också kan få fram en massa andra fantastiska tricks ur munspelet.

Det finns inte många klipp på Youtube med Marc Breitfelder, men nedanstående visar lite vad jag menar. Lyssna och njut. Hans senaste skiva som jag köpte på plats heter ”Live in Sweden” och har rullat hela söndagen. På videon nedan ser han ut som en tysk kamrer, men nu hade han bytt stil en del. Fortfarande kostym med väst och t-shirt, men också med ett synt/punkhår med ganska coola spretande piggar åt alla håll.

Sist, 24.00, kom Ronander Blues – fast Mats Ronander verkade lite trött och gick onödigt mycket på rutin. Fast rösten, attityden och gitarrspelet räcker en bra bit, och några sjyssta bluesrökare fick han fram. Bäst var dock extranumret, hans egna ”The streets and the bars” – en gammal favorit från tiden med Low Budget Blues band.