Sverige har blivit urbant
På tåget från Stockholm igen. Har suttit hela eftermiddagen i en ”think tank” kring ”hållbara och attraktiva städer”. Ett mycket intressant gäng med byggare, arkitekter, forskare, experter osv som bestämt sig för att träffas för att försöka förstå, och göra nånting åt saken.
Och att det här gänget faktiskt kan göra viss skillnad förstår man när man ser vem som var där: VD:n för Sveriges största arkitektbolag, VD:n för Sveriges största bostadsbolag, VD för Sveriges största köpcentrumutvecklare, VD:n för Malmös största bostadsbolag osv. Till detta forskare och experter som jag själv. Totalt sett knappt femton personer.
Peter Elmlund från Urban Research konstaterade att Sverige numera är urbant. Vi har gått från ett agrarsamhälle via småstadsbeteende till ett mer urbant förhållningssätt. Vi beter oss som stadsmänniskor och fler och fler uppskattar det som staden kan ge. Däremot saknar Sverige, som jag skrivit många gånger, förr en stadspolitik. Vi har en jordbrukspolitik och en glesbygdspolitik, men ingen stadspolitik.
Allt fler människor beter sig som storstadsmänniskor, även om man bor i Lund eller Eslöv. Allt fler använder kollektivtrafiken i regioner som Skåne – och för många är det ett sätt att känna sig urban. Allt fler ungdomar väntar länge med att ta körkort. I ”storstaden” behöver man ingen bil.
Macchu Picchu i Peru – gammalurbant på hög höjd
Men våra politiker tycker fortfarande att vi skall planera vårt samhälle som om det gällde att öka framkomligheten genom att bygga fler vägar. Köpcentrumutvecklarna har flyttat in i städerna – men ändå tillåter vi att deras mindre kunniga lillebröder bygger nya lådor utanför städerna.
Ge oss en stadspolitik!
PS I förmiddags skulle jag varit på Stockholms stadshus och diskuterat ett urbant förslag – promenadstaden – som lanserats som idé av borgarrådet Krsitina Alvendal. Tyvärr hade någon av oss förväxlat tiden så det får bli vid ett annat tillfälle. För förslaget är intressant och värt att bejaka – om man tar de nödvändiga konsekvenserna av det – och faktiskt prioriterar gående och kollektivtrafik. DS
Länk:
I Alvendals nybegrepp – ”promenadstad” – som jag förvisso tycker låter sympatiskt, så spårar jag dock möjligheten att man riskerar att rasera grönområden, som lär komma att bli ännu viktigare i framtiden, i stadsmiljön (av så många anledningar att det kräver både ett och flera inlägg). Så jag vill vara försiktig med att ropa hej till vad hon föreslår skall rymmas inom begreppets bokstavsordning..
Sen vill jag påminna dig om att vara försiktig i din entusiasm över att Sverige ”numera är urbant”. I synnerhet om vi utgår från att många boende i städer och därigenom en utnyttjad potential av korta avstånd, möjliga att täcka upp med kollektivtrafik, gående, cyklande, spårbilar osv. innebär en miljövänlig livsstil. För detta krävs en stadspolitik, helt sannolikt.
Men vad vi riskerar glömma bort är att se stadens försörjningsomland – det hjälper inte allt för mycket om människor packar ihop sig i städerna om de samtidigt fortsätter konsumera av stadens utbud, då detta försörjningsomland är ohejdat globalt som idag, med de av klimatskäl problematiska transporter detta innebär.
Stad och land hör ihop, och stadspolitik måste väl möta upp sina motsvarigheter ”glesbygdspolitik” och ”jordbrukspolitik” på lika villkor för varandra, i det ömsesidiga beroende som de står. Det tror jag är lätt att glömma bort, dessvärre.
Naturligtvis har du helt rätt. Och jag var nog helt neutral när jag skrev att Sverige är urbant. DEt var mer ett konstaterande som kräver åtgärder.
Dyrare olja, läs World Energy Outlook som pubolicerades kl 10.00 idag (jag kommer att skriva om den i kväll) och klimatomställning gör att vi kommer att bli mer beroende av stadens nära omland.
Så nog behöver vi en reformerad regionalpolitik också, som omfattar alla delarna – både stad och land.