Avlatsbrev eller verklig nytta?
Varje gång jag skriver om klimatkompensering kommer det kommentarer – för och emot. Ofta på mail istället direkt på bloggen. Och visst är företeelsen värd att diskutera.
Till att börja med kan man konstatera två saker: 1) vi kan inte klara av den nödvändiga minskningen av växthusgaser genom att vi som har råd köper oss fria, och fortsätter som förut. 2) minskningen av växthusgaser är inte det enda problem som behöver lösas.
Med det sagt tycker jag så här: Vi måste på många olika sätt försöka minska våra utsläpp. Om vi skall ner till noll, eller mindre än så, krävs det mycket stora ansträngningar. Och företag och enskilda måste göra stora ansträngningar. MEN – det räcker inte. Inom existerande strukturer kommer det inte att vara möjligt att nå så långt vi behöver. Vårt samhälle är idag helt enkelt uppbyggt på ohållbara strukturer, som vi behöver hjälp av våra politiker för att kunna ändra. Energisystem, transportsystem och livsmedelsförsörjning är exempel på sådana storskaliga system som behöver utvecklas
Att ekonomiska styrmedel måste till är nog de flesta överens om. En del föredrar koldioxidskatter, och en del anser att utsläppshandel är bättre. Sveriges klimatpolitik innebär att en betydande del av de minskningar av utsläppen som krävs kommer att ske genom att utsläppen blir dyrare genom utsläppshandeln. Och en del av minskningarna sker till en början billigare i utvecklingsländer. Jag tror i och för sig att målen för våra inhemska minskningar är för små, men det gäller inte bara Sverige.
När vi jobbar med att minska våra utsläpp på Trivector gör vi det seriöst och på allvar. Listan över de olika åtgärderna är lång: tydliga mål för minskning av utsläppen från transporter (vi flyger t ex nästan aldrig mellan Skåne och Stockholm), kampanjer för att få fler att gå och cykla till jobbet, gasbilar som tjänstebilar, ecodriving, ekologiska livsmedel, inget falskvatten, grön el osv. För de utsläpp som blir kvar köper vi utsläppsrätter. Jag tycker inte det är att betrakta som avlatsbrev.
Mina personliga utsläpp försöker jag minska genom att cykla och gå så mycket som möjligt. Går till jobbet de flesta dagarna. Jag flyger aldrig till Stockholm och andra ställen närmare än så. Däremot åker jag flera tusen mil med tåg. Jag kör gasbil ca 800 mil om året, på biogas. Vi har installerat fjärrvärme hemma. Vi försöker att köpa närodlat och ekologiskt, och minska på köttet, äter gärna vilt när det finns. Trots det ligger mina utsläpp i snitt på ca 6 ton per år. En del beror på de flygresor jag trots allt gör i jobbet: i vår till Rom, San Sebastian och till Edinburgh. För dessa räknar jag dock med att den positiva effekten av projekten, och de föreläsningar jag gett, överstiger mina utsläpp.
En del av mina personliga utsläpp beror på att familjen reser en del med flyg. Vi besökte ju Australien i vintras, och köpte utsläppsrätter för massor av pengar. Vi hade därför inte tänkt åka nånstans i sommar. Men så fick vi ett erbjudande vi inte kunde avstå. Goda vänner som bott i San Franscisco skall ha två bilar körda därifrån till New York för att sen fraktas till Sverige. Så det blir en road trip över USA i augusti. En drömresa, men visst kostar det utsläpp. Som vi kommer att köpa utsläppsrätter för. Hoppas kunna ge en bloggbild från resan.
Av privatpersoners flygresor är det bara ca 2-3% som kompenserar för dessa. Jag tror inte alls att vi kan fortsätta som vanligt och bara fixa det hela med utsläppsrätter. Men jag anser ändå att det är bättre än att inte göra något alls. Särskilt om man dessutom anstränger sig för att minska sina utsläpp.
Jag är imponerad av det arbete du själv gör, både privat och i företaget!
Ja, jag tror ju att nackdelarna är större än fördelarna. Att möjligheten till kompensering finns förhindrar eller i alla fall fördröjer en helt nödvändig omställning. Nu senast gick Scan och ett miljökonsultbolag ut och erbjöd klimatkompenserat kött, så nu slipper vi lägga om matvanorna också.
För att uppnå förändring tror jag det är nödvändigt med någon slags kriskänsla, ”sense of urgency”. Den förtas av klimatkompenseringen, som skjuter lösningen av problemen på framtiden.
Om jag ändå slänger mig med med anglosaxiska begrepp så kan vi ta beteendevetarnas ”crowding out”-effekt också. Dvs om man har möjlighet att betala för det man gör fel så minskar inte benägenheten att göra fel. Ett klassiskt exempel är där en ”böter” infördes på ett dagis om föräldrarna hämtade för sent. Det ledde till att fler kom sent eftersom de kände att de kunde göra rätt för sig genom att betala.
Att kompensera för utsläpp efter att ha ansträngt sig för att minska den egna klimatpåverkan tycker jag är bra om det görs på rätt sätt (som Trivector verkar göra).
Många företag som klimatkompenserar försöker arbeta emot bilden av avlatsbrev. Det betonas att de först gör allt de kan för att minska sina egna utsläpp, den sista biten som inte går att minska här hemma kompenserar de sen för genom att t.ex. investera i CDM-projekt.
Men var går gränsen mellan vad vi kan göra själva och det vi måste kompensera för? Omöjligt att säga exakt, det blir såklart en bedömningsfråga. Ibland har jag tyckt att gränsen har satts för långt åt fel håll. Ett exempel från ett miljöcertifierat och klimatneutralt företag: medarbetare tar flyg till Köpenhamn och Stockholm från Göteborg eftersom
-de faktiskt måste prioritera sin tid
-man kan ju inte vara borta hela dan bara för ett möte
-de måste ju komma hem till barnen
etc.
I vissa fall tycker jag att ansträngningarna för att minska de egna utsläppen skulle kunna vara större…
Anonym
Inte lika imponerad…
Jag tycker det låter lågt räknat med dina personliga 6 ton/år. Kanske lever du snålare andra år (jag ber om ursäkt om jag går på för hårt), men ett enkelt överslag visar att bara flygresan ToR Australien borde generera 6-8 ton och ToR USA 3-4 ton. Och det är bara de privata flygresorna! Räknar man på mat och dryck (exempelvis rosévinet du twittrade om), din del av den offentliga sektorns utsläpp, kläder, övrig konsumtion o.s.v. har jag svårt att se att du skulle kunna komma under 12 ton. Även utan semesterresan i augusti hade det blivit svårt att komma under 7-8 ton.
Klimatkompensation kan man som sagt diskutera och jag håller med dig om att det är bättre att investera pengar i ett bra projekt är bättre än att inte gör något alls. Trivectors miljöarbete låter seriöst och genomtänkt.
Frågan är bara vem som (privat) skall leva hållbart om inte ens de som jobbar professionellt med dessa frågor ens kommer i närheten av en sådan livsstil!? Visst kan man åka tåg hundra miljoner mil på ett år, men det spelar ju ingen roll om man flyger jorden runt så fort man blir ledig? Vilka incitament behövs för att få de redan kunniga att ändra beteende?
Trovärdigheten får sig i alla fall en törn och den är svår att kompensera…
Johan: Jovisst finns det en risk med klimatkompensering, helt klart. För företagets del tycker jag dock vi gör en insats när vi jobbar seriöst först, och sen kompenserar.
D: Jovisst mina utsläpp i år är ju mycket högre – men jag åker inte till Australien eller USA varje år…. Inte så fort jag blir ledig. Att jag sen är så dum att jag berättar det är en annan sak.
Och visst är det problem att göra denna typ av resa – men familjen består inte bara av mej.
Utan min ansträngning även privat hade familjen haft mångdubbelt så höga utsläpp. Så vi är på väg.
Och visst är det en intressant fråga om hur mycket jag som kunnig privatperson skall göra. Allt eller inget låter det som….
Betydelsen av ekonomiska styrmedel underskattas ofta i miljödebatten, huvudsakligen därför att endast små förändringar tas upp för diskussion.
Jag gissar att ämnet till stor del ligger utanför Trivectors verkningsområde men det är alldeles för få, även inom miljökretsar, som tar upp det sneda och miljöfientliga skattesystemet.
Vi borde fråga oss varför skatt på arbete är statens överlägset största kassako? Arbete i sig hotar inte miljön, det gör däremot konsumtion, transporter samt oförsiktig exploatering av grönytor.
(ps. läs intressant debattartikel i dagens UNT)
Det är intressant: vem är miljöhjälte och vem är miljöbov? Ska man bli imponerad eller inte?
En sak är säker: om man är rik (som ganska många människor i Sverige är) så krävs det MYCKET stora anstränginingar för att vara miljövänlig. Det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik att vara miljövänlig.
Emma, ja den kopplingen mellan förmögenhet och miljöpåverkan hävdar även jag är mycket stark men det är ett lite känsligt ämne. Implicit menar man ju då att ekonomisk tillväxt inte är hållbar, och det är ju inte accepterat av något svenskt politiskt parti vad jag vet.
Intressant kommentar av Emma. Är det så att vi som har råd är de som har svårast att leva miljöanpassat? Måste allt vi har råd att konsumera, ge ökade utsläpp?
Jag brukar vidhålla att decoupling är möjlig. Vi kan redan se den delvis ske i rika länder. I länder som Sverige ökar inte energiförbrukningen helt enligt BNP-ökning, som den gör i t ex KIna.
Och att jag minskat min utsläpp med kanske hälften betyder det inget – om jag inte lyckas minska dem till 80%?
DEt beror ju delvis på vad man man menar med tillväxt. på baksidestexten av ”Tillväxtens gränser” (bortglömd klassiker)som jag skall ta mig igenom i sommar står det: …”Räddningen ligger i en gradvis men snar övergång till ett samhälle i vilket tillväxt för kvalitet i stället för kvantitet dominerar”.
Jag brukar själ föreslå att ordet tillväxt ersätts med utveckling – vilket väl är ungefär samma sak som ”tillväxt i kvalitet”.
Jag menade i det här fallet ekonomisk tillväxt. Nu kanske det börjar bli väl personligt här, men jag antar att det är OK eftersom du ändå skriver om vad du gör privat här och på Twitter.
Vi får mer och mer pengar att röra oss med, och vill göra samma saker som de som har ännu mer pengar än oss. Trivector går bra antar jag och en VD får väl en rimlig ersättning i förhållande till hur bra företaget går. Du har råd med långresor till Australien och USA med hela familjen, vin, stor bil (ja, biogas och ”bara” 1000 mil per år, men tillgången på biogas är begränsad), motorbåt… När andra får mer pengar efterhand kommer de väl också vilja göra samma som du?
Har du förresten några bra referens på där decoupling sker generellt över de flesta miljöpåverkanskategorier, men hänsyn taget till handel?
Ja, jag menade också ekonomisk tillväxt…
Jo jag skriver en del om mitt privatliv, men bara om de delar som har relevans för bloggens huvudfåra.
Jo om man byggt upp ett företag, som går bra, så blir lönen helt OK. Men vi har inga prestationsbaserade löner, mer än en gemensam bonus för alla på företaget!
Visst – mänsklighetens problem idag ligger väl just i det du säger – en ökande medelklass som fått det allt bättre. Har du nån bra lösning på G?
(Jag har minskat min bilkörning från 1500 mil/år till 800 mil, jag kör på biogas,(biogas kan vi tillverka mycket mer av om vi vill…) jag flyger nästan aldrig i Sverige, båten samägs med släktingar etc. ) Men visst man kan göra mer…..
He he, här har jag alltså chansen att komma med LÖSNINGEN! :-) Jag tror en viktig del är att vi på allvar tar en diskussion om det rimliga i evig ekonomisk tillväxt.
Jag deltog nyss på ett lunchseminarium som Business Region Göteborg anordnade. Det gav en del skrämmande insikter om vad det år som driver på ständigt ökad resursförbrukning och utsläpp. Det var bara mer mer mer av allt och tillväxt för att vara en ”konkurrenskraftig” region i världen. Om alla regioner tänker så, var hamnar vi då?
Den heliga tillväxten börjar dock ifrågasättas nu på åtminstone några håll, se den här tråden:
http://www.ecoprofile.se/50_548_Ekonomisk_tillvaxt_-problem_eller_mojlighet.htm
Sustainable Development Commissions rapport ”Prosperity without growth?” verkar vara det tyngsta inlägget hittills.
Jag tycker inte ekonomisk tillväxt i sig är fel, klarar man att få till det utan ökad miljöpåverkan så är det väl bra bara vi klarar att sprida välståndet någorlunda jämnt. Men jag är tveksam till att det går att ha evig tillväxt utan ökad miljöpåverkan. Kanske går det att lyckas med decoupling under en tidsperiod eftersom vi är så fruktansvärt ineffektiva och slösaktiga idag, men i längden borde det bli svårt att växa ekonomin oändligt utan ökad resursförbrukning och utsläpp.
Decoupling är räddaren i nöden:) Nu kan man vara både miljökämpe och vilja ha ekonomisk tillväxt samtidigt. Till och med miljöpartiet verkar ta avstånd från tillväxtkritiken…
Angående olika miljöpåverkanskategorier: Jag såg en gång en uppsättning grafer med inkomst per capita på x-axeln och olika miljöproblem på y-axeln.
Första grafen beskrev brist på rent vatten. Den minskar med inkomst per capita.
I en annan graf visades den urbana koncentrationen av SO2 på y-axeln. Den ökar med inkomst per capita tills den når en topp. Därefter minskar den med inkomst per capita.
När det gäller både avfallsmängder per capita och koldioxidutsläpp per capita ökar de båda två mycket kraftigt med inkomst per capita. Men visst, det är väl inte omöjligt att få en ”decoupling” även här, precis som med svaveldioxiden.
Det är såklart jättebra om en rik person lyckas minska sina utsläpp, även om de faktiska utsläppen fortfarande är höga. Men det är lätt att reagera som brodern till den förlorade sonen.
Shit Johan!
Vilken lång och intressant tråd om tillväxt ni har!
Och jag blev genast tvugen att ladda ner ”Prosperity without growth?” Och skriva ut för att kunna läsa…. Är det bra?
Jag har den utskriven också, den väntar på läsning… Men egentligen bör jag nog låta den vänta tills efter semestern!
Ja, jag tror det är väldigt bra att du använder lite träråvara och energi för att ta del av den här rapporten! Låt gärna någon kollega ta del av den efter dig så blir det ännu bättre… :-)
Problemet med klimatkompensation uppstår väl först när man tror att det räcker. Som vår nuvarande regering, t.ex, som inte verkar kunna se något behov av strukturförändringar över huvud taget.
Det är stor skillnad mellan ”nödvändigt” och ”tillräckligt”. Tyvärr beter sig en del som om det vore samma sak.