Sakta och osäkert i järnvägsbranschen

Igår när jag promenerade tillbaka till kontoret efter att ha varit på ett möte på stan gick jag genom tunneln under spåren på Lunds station. Då hände ett ”halleluja moment”.

Lunds järnvägsstation är en av landets mest använda. Den ligger på 6:e plats på listan över stationerna med flest resenärer, efter Stockholm, Malmö, Göteborg, Stockholm S och Uppsala. Varje dag är det 28.000 resenärer som använder stationen.

Tunneln under spåren används dessutom av något tusental Lundabor som passerar mellan centrum och västra Lund. Skulle gissa att ca denna tunnel passeras av minst 20.000 personer varje dag.

Sedan 2,5 år har en del av golvet i tunneln varit sönder. En yta på ca 2 kvm har saknat golvplattor. Vad som orsakade det hela har jag glömt. Åtgärderna började med en temporär sådan, typ en spånplatta som lades i hålet. Kanterna och snubbelrisken fanns kvar. Efter något halvår gick spånplattan sönder. Då lade man i nån sorts spackel. Det höll någon månad, sen började delar att lossna. Då skickade man ut någon med gul och röd sprayfärg som fick måla kanterna som varning. Så här har det hållit på i mer än två år. Jag hade gett upp hoppet och har flera gånger tänkt ta en bild och lägga på bloggen.

När jag en gång passerade tillsammans med gatuchefen i Lund, Håkan Lockby, frågade jag honom varför inget hänt. Svaret blev att skadan låg precis i gränsen mellan Jernhusens och Banverkets ägandegräns…..

I går när jag passerade hade man lagt nya plattor! Det stod nån sorts ansvariga på plats och pekade och diskuterade det sista arbetet. Jag stannade och utbrast: ”Fantastiskt, halleluja, det tog bara 2,5 år….”. – Ja det går framåt, sa personen.

På liknande sätt tycks det vara i hela järnvägsbranschen. Det tog tio år för SJ att fixa sovvagnsduscharna så inte vattnet ranna ut i kupén. Och X2000 är nu så gamla att det är mer regel än undantag med strul, och när det kommer nya vet ingen. Banan i Småland är bitvis så dålig att man håller på att ramla ur stolen, och att inte tågvärdarna vägrar jobba där förstår jag inte.

När man läser om snabbtågssatsningarna vet man inte om man skall skratta eller gråta. Om man inte lyckas fixa dessa småproblem, hur skall man då kunna fixa ett helt snabbtågsystem?

Diskussionen är dessutom helt urspårad. T ex expertgruppen för miljöstudiers galna jämförelse med att det är bättre att satsa på utsläppshandel. Svårt att åka tåg på ett indiskt biogaseldat kraftverk. Snabbtåg handlar inte bara om klimatet. Det handlar om vår framtida möjlighet att förflytta oss snabbt och effektivt.

När det gäller nivån på det framtida resandet är naturligtvis sanningen den att ingen riktigt kan veta. Förbättringen är så stor att våra normala samhällsekonomiska modeller inte ger rättvisande resultat, eftersom de är byggda för att hantera marginella förbättringar. Men erfarenheten utomlands ifrån visar på mycket stora resandeökningar. Och även i Sverige har tåget på senare år tagit mycket större resandeandelar än prognoserna visat. Det tycks finns dynamiska effekter, miljödiskussioneffekter osv som modellerna inte fångar.

Visst handlar det om mycket pengar. Men pengar som också ger arbetstillfällen i Sverige. Och en resandekapcitet som vi måste ha om vi skall klara resandet om några år.

Men med det tempo som utvecklingen sker i den svenska järnvägsbranschen så lär jag nog inte få åka på någon snabbtågsbana under min livstid.

Länkar:
VLT om snabbtåget
HD om snabbtåget
DN:s negativa ledare
Lars Hultkranz i DN