När är festen över?

Har läst många rapporter, både från folk som var med och i tidningsartiklar, den senaste veckan om att de femtiotusen! delegater som samlades i Rio för Den Stora Miljökonferensen inte lyckades enas om i stort sett något alls. Det dokument som kom fram var i stora delar skrivet i förväg, och innehåller inga åtagande för någon. Bara vaga beskrivningar om hur viktigt det är att vi gör något. Och ändå var förhoppningarna extremt låga i förväg.

Problemen ligger som tidigare i att nationalstaterna inte vill förbinda sig för några åtgärder alls. Alla har så många interna angelägenheter att ta hänsyn till att man inte kan skriva under något alls. Alla tar hellre kortsiktiga vinster för sitt land än förbinder sig för åtgärder som kan ge stora fördelar längre fram.

I boken om den ekonomiska krisen, Boomerang av Michael Lewis, som jag just avslutat tror jag att jag hittar en del av förklaringen i några av bokens allra sista sidor. Där refereras en forskare i neurovetenskap, Peter Whybrow, UCLA, som förklarar vårt beteende med att våra hjärnor inte är lämpade att leva i det överflöd som många gör idag.

Den mänskliga hjärnan har utvecklats under tusentals år i en miljö som definierades av knapphet på resurser. Kärnan är fortfarande en reptilhjärna, runt den finns lager av däggdjurshjärna (som bl a hanterar föräldraskap och social interaktion), och ytterst ett tredje lager som hanterar minnet och det abstrakta tänkandet. Enda problemet säger Whybrow, är att våra passioner fortfarande drivs av reptilhjärnan. Vi är programmerade att försöka få så mycket som möjligt av saker vi upplever som knappa, särskilt sex, säkerhet och mat. Därför vill vi ha omedelbar behovstillfredsställelse. Och då blir det långsiktiga tänkandet lidande.

 När du ser en chokladglass, vet du att du borde strunta i den, ur näringssynvinkel. Men ditt behov av snabb behovstillfredsställelse tar över, och du stoppa den i munnen. När du ställs inför överflödet är hjärnans uråldriga kopplingar svåra att undertrycka.

Hela vårt samhälle har varit inriktat på modelbar behovstillfredsställelse, och vi minimerar användandet av de delar av hjärnan som reptilerna inte har. Vi har därmed blivit allt sämre på självreglering, på alla nivåer i samhället. Att då få beslutsfattarna att strunta i sina väljares dagliga krav och fatta beslut som handlar om framtiden om 20 år och framåt är svårt.

Kanske kan de begynnade effekterna vi nu ser på klimat och miljö göra något mer långsiktiga beslut möjliga. För som Whybrow säger: ”we need the environment to administer the neccessary level of pain”.