Är vi lyckliga nu?

Julhandeln kommer inte att slå rekord i år varnar dagens DN. Fan trot, eller kanske. I helgen när jag besökte London tyckte jag kanske att det kändes som lite mindre shoppingpåsar än vanligt på Oxford Street och Regent Street. Stora delar av Europa har hög arbetslöshet, och fler än SAS anställda har fått lönesänkningar.

Och kanske har några fler kommit på att man inte kan köpa sig lycklig? Själv kom jag på det för ganska många år sedan. Och visst, säger du, det är lätt för mig att säga som har råd att handla om jag vill. Men det är inte svårt att börja fundera på hur vårt sätt att leva påverkar våra livsbetingelser på den planet vi kallar Jorden. Den som läser den här bloggen vet att jag gör det ganska ofta. Och visst har det påverkat mitt förhållningssätt till prylar och konsumtion.

På Regent Street hade lyxklädmärket miumiu låtit punkmodedrottningen Vivienne Westwood göra en julskyltning. Och då hade hon valt sitt senaste projekt ”Climate Revolution”. Hon är fortfarande punk vid sjuttio, och har blivit allt mer miljöengagerad – köp inga nya kläder, sa hon i en intervju i somras. Skyltningens stora klänning är gjord av gasmasker.

Det är bara ett par veckor sen jag läste ut Nina Björks konsumtionskritiska ”Lyckliga i alla sina dagar”. I den sågar hon alla som på något sätt försöker sälja något jäms med fotknölarna. Barbie, Disney, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin, Mian Lodalen, osv. Och för att göra det så har hon suttit på universitetsbiblioteket i Lund och letat efter alla kända och okända filosofer och akademiker som Immanuel Kant, Zygmunt Baumann och hundra till för att fylla sidorna. Och ändå blir det bara tråkig agitation. Det berör inte, och det blir bara övertydligt och akademiskt. Hon hittar inte kärnan i hur detta kunde hända.

Jag är uppväxt ovan på Konsum, och var med min pappa konsumföreståndaren, när han med omsorg arrangerade varorna för att de skulle bli inbjudande att köpa. Samtidigt som han lutade lutfisken i butikens källare. Men ingen överkonsumerade på den tiden. Nånting har hänt på vägen under de femtio år som ligger däremellan.

Då kan jag istället rekommendera Alain de Bottons ”Arbetets lust och leda”. När Botton besöker en stor logistikcentral skriver han t ex:

”Det är i början av december och i dunklet i en mittgång väntar tolvtusen blodröda jordgubbar. De flögs in från Kalifornien dagen innan, korsade polcirkeln i månens sken och tecknade strimmor av kväveoxid på himmel i svart och guld. Stormarknaden kommer aldrig att låta jordaxelns lutning påverka tillfredsställelsen av sina kunders jordgubbsbegär: mitt i vintern kommer de från Israel, i februari från Marocko, på våren från Spanien, på försommaren från Nederländerna, i augusti från England och mellan september och jul från odlingarna utanför San Diego. Det finns bara nittiosex timmar att spela med från det ögonblick då jordgubbarna plockas till det ögonblick då de börjar duka under för gråmöglets angrepp”.

Vill du ha mer spänstig konsumtionskritik kan du också läsa Ulf Lundells senaste bok ”Allt är i rörelse” eller lyssna på ”Är vi lyckliga nu?” från senaste skivan ”Rent förbannat”.

I kön på Heathrow träffade jag Kenneth Ovesson från FolkoRock, en av de kvarvarande skivaffärerna i Sverige, och musikjournalisten Olle Berggren. De berättade att det varit på Stones-konserten på söndagen. Och på den korta stunden i kön hann vi prata en hel del Stones, konserten (som varit bra trots de sjuttiåriga gubbarna..) och musik i allmänhet.

Men ingenting om shopping och vad vi handlat.