Världsbanken och SAS
Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker att den nya rapporten från Världsbanken känns jobbig. Trots att vi vetat detta i ungefär två år från olika forskarrapporter, så blir det ännu tydligare när allt samlas, och ställs på sin spets: Om vi inte gör något omgående åt våra klimatpåverkande utsläpp så kommer vi att få fyra graders uppvärmning redan 2060. Och om två graders uppvärmning inte alls är bra, men går att leva med om vi anpassar oss, så är fyra graders uppvärmning en katastrof. Igår när jag satt på tåget från Stockholm på väg till Västerås för att föreläsa, snappade jag upp nyheten på Twitter. Den timmen resan tog hann jag skumma rapporten, ladda ner en bild på framsidan, och lägga in i dagens powerpoint. Tillsammans med mina bilder av New York efter Sandy.
Kan någon förklara för mig varför dagens tidningar har jättestora rubriker för att SAS lyckats få ytterligare några månaders frist, men att nyheten om fyra graders uppvärmning får så mycket mindre utrymme? Är vi verkligen så extremt korkade? Borde inte tidningarnas förstasidor haft svarta krigsrubriker, med krav på omedelbara åtgärder?
Föredraget i Västerås gick bra hem, och det var bara en politiker som frågade varför jag ägnade halva föredraget åt att klanka ner på bilen. Vilket jag inte gjorde. Men jag beskriver ju snarare hur bilen blivit så styrande för vår planering, och våra tankar, att vi inte ser det absurda i saker som att vi subventionerar parkeringsplatser eller kör våra barn till skolan för att de inte skall bli påkörda av andra som kör sina barn till skolan.
Idag har jag varit med på en anställningsintervju (jo Trivector behöver ständigt bli fler), och sen varit på KTH för att lyssna på Robert Cervero, en trafikprofessor från Berkeley. Jag har läst många forskningsrapporter av honom som brukar vara intressanta. Men han är tydligtvis bättre på att skriva än att föreläsa. Det var två ganska bortkastade timmar, om planering för bättre kollektivtrafik. Och inget var nytt, eller särskilt spännande. Nej då var mitt möte efter lunch med våra vänner på Ahredo om prissättning av experttjänster betydligt mer givande.
Nu på tåget hem hittar jag som vanligt flera skånska branschkollegor. Tydligtvis är det många av oss som jobbar med trafik som uppskattar tåget. Om det beror på att man kan jobba, eller om man gör det av miljöskäl spelar mindre roll – resultatet blir det samma. Lite mindre bidrag till de fyra graderna.
Och det stör mig redan att jag på lördag skall göra årets andra flygresa. Med SAS. Kognitiv dissonans kallas det.
Länk: Världsbankens rapport
Kan inte annat är hålla med. HUr prioriterar media nyhetsförmedlingen? Var är de stora rubrikerna om miljön och temperaturstegringen. Den borde naturligtvis ha målats med svarta rubriker på alla löp.
Samhället befinner sig fortfarande i Elisabeth Kübler-Ross första stadium: förnekelsen. Därför ser vi magra rubriker i pressen och artiklar som hastigt halkar långt ner på hemsidorna. Rapporterna får man själv leta upp; pressen ger inte ens länkar. Det är lärorikt – men föga uppmuntrande inför framtiden – att ta del av läsarnas kommentarer till artiklar om rapporter av detta slag. Vi har en lång väg kvar att gå.
När tänker du sluta flyga?
Om att sluta flyga: Förmodligen när normerna ändras. Det är så vi människor funkar. Fram till dess lever man med den kognitiva dissonansen.
Jag har ju tagit bort kanske 97% av mina flygresor. Med det jobb jag har, åker de flesta flyg i alla dessa fall, för att man sparar tid etc.
Och om alla minskade sina flygresor med 97% så vore det inget problem.
Men visst, jag är ju inte riktigt hard core miljömupp i allas ögon. Men för de flesta av de människor jag träffar utanför jobbet betraktas jag som super-hard-core…
Jag var alldeles nyss på vernissage på Färgfabriken i Stockholm: ”Stockholm on the Move”. Om vi bortser från Catharina Elmsäter-Svärds invigningstal, var det en i huvudsak positiv upplevelse – med en huvudsakligen ung publik. Alla de välkända problemen med överbefolkning, trängsel, resursuttömning, föroreningar, klimatstörningar etc togs faktiskt upp på ett seriöst sätt på utställningens skärmar. Kanske är det så, att poletten har fallit ner de hos 210 studenter på KTHs masterprogram i arkitektur som, enligt projektets hemsida, deltog i inledande seminarier och workshop? I så fall är läget kanske inte fullständigt hopplöst?