Fragmenteringen och fångarnas dilemma
”Det var det som höll mig vaken om nätterna”, sa Walter. ”Fragmenteringen. För det är samma problem överallt. Det är som internet eller kabel-tv – det finns aldrig något centrum, det finns aldrig någon gemensam överenskommelse, det finns bara en biljon små bitar av distraherande oljud. Vi kan aldrig sitta ner och föra någon form av pågående samtal, det är bara billigt skräp och fuskbygge alltihop. Allt som är äkta, allt som är autentiskt, allt som är hederligt dör bort och försvinner. Intellektuellt och kulturellt studsar vi planlöst runt som biljardbollar, påverkade av de senaste planlösa stimulanserna”.
Ur Jonathan Franzen, Frihet
Jonathan Franzens senaste bok är en alldeles fantastisk, underbart överdådig berättelse om USA av idag. Och Franzen är unik när han betraktar vår samtid och sätter ord på det vi upplever. För visst är det precis som en av bokens huvudpersoner, Walter Berglund, säger i ovanstående stycke.
Individualiseringen, globaliseringen och liberaliseringen och den snabba informationstekniken har skapat en fragmentering som gör det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter. En ståndpunkt är lika bra som en annan. Du kan marknadsföra den blixtsnabbt, och både väl genomtänkta och snabbt påkomna idéer tycks ofta få samma värde.
När det gäller frågor om miljö och klimat lider vi speciellt av denna fragmentering. Marknadsliberala ekonomibaserade idéer har lika stort värde som välgrundade naturvetenskapliga sådana. Tankar, idéer och välgrundade forskningsresultat far runt i allt högre tempo och ingen tycks ha orken att kondensera, sammanställa och lägga fram det som faktiskt pekar i en viss riktning, som formar ett nytt paradigm.
Politikerna, som är de som har till uppgift göra sammanvägningen, har abdikerat och släppt tolkningen till ekonomer, bloggare och pensionerade insändarkverulanter. Det gör att användningen av fossila bränslen kan fortsätta att öka, liksom koldioxidutsläppen. Trots att välgrundad forskning pekar på de katastrofala följder detta kan få, så tillmäts kortsiktiga ekonomiska intressen större vikt än långsiktig överlevnad.
I fragmenteringens tidevarv är det svårt att få kollektivet att samverka för ett gemensamt syfte. Vi lever i ett ständigt fångarnas dilemma. När vi ändå inte lyckas att gemensamt enas om en riktning som börjar styra rätt riktning och inte fel, varför skall just jag då bry mej? Varför skall då bara just jag offra mej?
Har funderat över varför jag tycker att jag trots allt kunde flyga till Lanzarote förra veckan. Bortsett från alla mina andra ansträngningar, som minskar men inte alls kompenserar, alltså. Kanske är det besvikelsen över att vi aldrig får till några gemensamma strukturella beslut som svänger skutan åt rätt håll? När vi så ensidigt vandrar på åt fel håll känns det ibland nästan löjligt att anstränga sig. När användningen av fossila bränslen ökar istället för minskar. När man får anstränga sig för att få hotellstäderskan att inse att vi inte vill ha nya lakan varje dag. När alla budskap sköljer över oss dagligen om hur lyckliga vi blir med mer resor – ”dagarna du minns”. När Sydsvenskan så ensidigt ställer sig på insändarmaffians pensionärskverulanter sida när det gäller att få till en spårväg i Lund…..
Jag funderar ofta på vad som hade hänt om man lyckats enas den där natten i december 2009 när världens mäktigaste ledare var samlade på COP15 i Köpenhamn, och hade chansen. Mer om det kan du läsa i min artikel i Trivectors jubileumsbok, ”2038 – på spaning efter den tid som nalkas”.
Länk:
Jonathan Franzen, Frihet
2038 – på spaning efter den tid som nalkas
För att vi inte offrar oss, utan för att vi faktiskt gör skillnad. Inte på direkten, och inte ensamma, men det sker förändringar. De ekologiska varorna i butiken blir allt fler, och allt fler väljer dem utan att riktigt tänka på saken. För att det lönar sig att nämna sådär i förbifarten att jag tar tåget, inte flyget, trots att jag ska vara borta vara över dagen.
En droppe gör ingen synbar skillnad på en sten, men många droppar under lång tid gör den rent ihålig.
Curiousheathen, du tog orden ur munnen på mig :)
Jag köper ekologiskt och närodlat när jag kan. Den primära orsaken till det är för att visa för livsmedelsindustrin vad vi vill ha, konsumenttryck. Tror det är många som inte tänker på det, folk tänker att det inte är någon idé, det påverkar så lite ändå. Tänker man i ett globalt perspektiv så kan det kännas hopplöst. Men bryt ner det i små delar. Det måste ju finnas en anledning till att det ekologiska utbudet fullkomligt exploderar i butikerna. Det är för att det är det vi vill ha!
Tack för boktipsen! Lär bli två nya böcker i bokhyllan ;)
/Mikael
Curiousheathen och Hoogens är väl närmast bevis för Christers tes… det går alldeles utmärkt att konsumera miljövänligt i sin lilla nisch och påverka 1%, men de stora besluten som förändrar 100% dröjer, och dröjer, och dröjer.
Men även de kan påverkas! Att det klorblekta pappret försvann handlade inte om konsumentmakt utan om politisk mobilisering. Miljöförbudet fick Kommunförbundet att efterfråga icke klorblekt kopieringspapper och sen rullade det på.
Det är inte alltid man måste ha riksdagsbeslut för något, ibland räcker beslut på lägre nivå. Men kollektiva organisationsbeslut måste det vara. Organisationer kan påverka när staten inte vill.