Delvis paradigmskifte i Almedalen

Sitter under parasollet i Barsebäckshamn och smälter tre dagar i Almedalen. Oerhört intensiva dagar med massor av intressanta seminarier, och oerhört många bra kontakter. Kan inte låta bli att fascineras av den täthet med intressanta, kunniga och spännande personer som samlas på denna lilla yta. Antal spännande och oväntade möten per ytenhet, dvs serendipiteten, är förmodligen bland det högsta man kan tänka sig.

’

Själv pratade jag med ledarskribenter, professorer, stadsbyggnadschefer, politiker, aktivister, journalister, planerare, VD:ar etc. Och fick med mig många nya intressanta tankar och idéer. Förutom mitt twittrande, med ca 140 tweets på de 48 timmar jag var på plats, har jag också terroriserat kollegorna på jobbet med inlägg på Yammer och email om sådant som jag tycker vi kan ha glädje av.

Och vid sidan av allt minglande mellan seminarierna, när man pratar med massor av folk, hann jag med två intressanta middagar med gamla och nya kontakter och en lunch. Och fler andra möten. Och ändå var det två personer som jag inte lyckades sy ihop möten med.

Av allt detta ser jag redan nu att det kommit åtminstone 3 nya affärsidéer, ett par spännande nya uppdrag, en hel drös intressanta nya kontakter, flera spännande mötesinbokningar i Outlook, ca 30 nya följare på twitter och många nya kontakter på Facebook och LinkedIn. Ett bra facit tycker jag.

Min främsta anledning att vara där var att jag skulle prata om, och delta i en debatt kring, vad som händer med stadsutvecklingen när trafiken i våra städer minskar, dvs det vi brukar kalla peak car. Ett av ca 35 spännande seminarier i mycket proffsiga Öresundshuset. 

Det gick bra och diskussionen blev intressant med förutom mig Johan Wedin, grundare av Move By Bike, Jon Stenbeck, informationschef på Motormännen och Johanna Wittenmark, arkitekt på Lunds kommun.

Under denna diskussion, och alla de andra seminarier jag var på kring stadsutveckling och trafik, även de som ordnades av BIL Sweden, var det uppenbart att något är på gång. Vi är mitt inne i ett paradigmskifte där fler och fler beslutsfattare börjar förstå att det är människor som ger liv i våra innerstäder, och inte bilar. Jag hörde uttalanden i denna riktning inte bara från de vanliga misstänkta (planerare, miljöfolk etc), utan även från politiker i alla färger (bortsett från det bruna åttonde partiet), Motormännen, BIL-Sweden, biltillverkare, cykeltillverkare etc. Jag hittade bara  några få exempel på de som bara kommit halvvägs: Tyréns VD tyckte att busstillverkarna skulle göra bussar med mindre vändradie så de kunde ta sig fram där det är trångt (hon är säker jätteduktig på mycket, men tydligen inte på kollektivtrafik) , och företrädare från Veidekke som vill gräva ner alla bilar, och också bussar i tunnlar och tror detta löser alla trafikproblem.

Mest spännande var nog Enrique Penalosa, fd borgmästare i Bogota, som inom stadsutvecklingskretsar nästan har rockstjärnestatus. Och det förtjänar han.

På ett extremt välbesökt seminarium anordnat av Skanska, vi var nog 500 personer där, pratade han lågmält och mycket klokt om stadsutveckling och trafik. Att det är människorna och inte bilarna som ger liv i staden, att satsningar på cykelbanor visar att de som cyklar är lika viktiga som de som sitter i bilar. Att höga hus inte behöver vara ett problem, utan det är vad som händer på gatorna som är det viktiga osv. Alla, även politikerna i den efterföljande paneldiskussionen, höll med. Så långt.

Men när eminenta moderatorn Lydia Cappoliccio frågade honom om Förbifart Stockholm sa han: “We should never build highways in or around our cities”, och fortsatte med att fråga:  ”I vilken stad har ringleder förbättrat trafiksituationen i en stadskärna?”.

Politikerna i panelen vred sig som maskar. De sitter fortfarande fast i gamla banor, trots att de förstår en del om att trafiken i våra städer måste vara med yteffektiv osv. Men det tror fortfarande att nya vägar är en lösning. De sprutar bensin på brasan samtidigt som de står i andra ändan och häller på vatten.