Självkörande bilar löser inte alla problem

Idag, 14 april, publicerar Expressen min debattartikel om självkörande bilar. Här är den:

Bilindustrin sjunger sedan en tid tillbaka de självkörande bilarnas lov. De sägs vara lösningen på allt från bilköer och trafikolyckor till kapacitetsbrist och utsläpp.

Så här brukar argumentationen låta:
Bilarna kolliderar aldrig och de kan köra nära varandra, och tar därför mindre plats. På så sätt behöver vägarna inte byggas ut, menar förespråkarna. Eftersom bilarna inte kolliderar kan de göras mindre och lättare, vilket betyder lägre utsläpp.

Vissa optimistiska bedömare menar också att incitamentet att äga bil kommer att bli mindre. De flesta bilar kommer att tillhöra en bilpool. När man behöver en bil knappar man bara på sin smartphone och bilen kommer rullande.

Att bilarna blir färre och mindre innebär att vi kan spara stora ytor i städerna, hävdar bilindustrin. Både gator och parkeringsplatser kan göras mycket mindre än idag, och ytorna kan användas till annat än att köra och ställa upp bilar på.

Rena hallelujastämningen alltså. Men stämmer verkligen alla dessa förhoppningar? Med tanke på hur svårt det hittills varit för bilpoolsföretagen är det till exempel högst osäkert om folk kommer att ge upp den egna bilen.

Idag ökar inte personbilstrafiken längre i västvärlden. I såväl USA som Europa talar man om peak car, det vill säga att trafiken har planat ut, och rentav minskar i många fall. Bakom utvecklingen finns flera samverkande faktorer, men en viktig orsak är att allt fler värderar restiden högt och därför i ökande grad väljer att bo centralt.

Denna utveckling har samtidigt inneburit en renässans för stadslivet. Att allt fler människor bor i centrum skapar en större marknad för kultur, nöjen och shopping. Då får parkeringsplatser för ett fåtal ge vika för cykelvägar och uteserveringar åt de många. Att sitta i snitt 1,2 personer per bil är helt enkelt inte tillräckligt yteffektivt när allt fler vill bo i staden.

Självkörande bilar riskerar dock att bryta denna positiva trend. Om du inte längre behöver köra själv kan du välja att bosätta dig längre ut på landet. När du kan jobba, eller titta på film, och restiden kan användas till något nyttigt eller roligt, spelar det kanske ingen roll att du får sitta en längre stund i bilen. På så vis kan bilindustrins konkurrera om alla de resenärer som idag väljer kollektivtrafiken på grund av möjligheten att använda restiden effektivt.

Därmed ökar risken för stadsutglesning, det man brukar kalla för urban sprawl. Och med stadsutglesningen ökar också reslängderna, fler blir beroende av bil och energiförbrukningen för transporter ökar. Det attraktiva stadslivet, med uteserveringar, affärer och cykelbanor blir också svårare att upprätthålla ju glesare en stad blir.

Räkna alltså inte med att de självkörande bilarna löser bilismens problem, i värsta fall kan de istället förvärra dem. Självkörande bilar riskerar att ta lika stor plats som dagens, och potentialen att minska bilägandet är osäker. Forskning visar också att biltrafiken behöver minska med omkring 20 procent för att klimatmålen skall kunna uppnås. Och energiförbrukning och utsläpp vid tillverkning av nya bilar är så stor att inte ens elbilar kan lösa resursproblemen förrän på lång sikt. Om alls.

Politikerna bör därför inte betrakta självkörning som ett grönt kort till att fortsätta med dagens ofta bilfokuserade planer. Istället är det hög tid att bestämma hur vi vill att våra städer skall se ut i framtiden, och hur vi gör för att komma dit. Att bara låta tekniken och bilindustrin styra är en dålig idé.

Här är länken till Expressen: Debattartikel