Alla vill ha en station i centrum – men utan barriär och störning

Regionen är den nya staden. Allt fler människor ser på sin region som man förr gjorde på sin stad. Man väljer bostad och arbete helt fritt från varandra och förutsätter att transporten går att lösa. Med bil eller med kollektivtrafik.

I tjugo års tid har våra politiker pratat om regionförstoring, för att genom större arbetsmarknadsregioner skapa bättre möjligheter för fler att hitta ett arbete. Att man lyckats med förstoringsambitionen syns tydligt när man ser hur restiden till arbetet ökat från 44 till 58 min per dag för kvinnor, och från 54 till 62 min för män under 1990-2010.

Under samma period har man också pratat om förtätning av våra städer för att skapa mindre behov av resor inne i staden, mer stadsliv och mindre ytbehov. Även här tycks man ha lyckats då en stor andel av större svenska städer under samma period fått 5-10% fler invånare per kvadratkilometer.
Både dessa utvecklingstrender gör att det ställs allt större krav på den kollektiva trafiken inom och mellan olika orter.  Och stationens placering blir då en viktig faktor som avgör tillgänglighet och resmöjligheter, men också påverkar sådant som stadsutveckling och fastighetspriser.

I ett uppdrag för projektet ”Den attraktiva regionen” som drivs av Trafikverket, Boverket och SKL, i samverkan med sex regioner, har vi studerat effekterna av nya eller ombyggda stationslägen i sex svenska städer. Tre med stationen i centrum (Uppsala, Varberg, Örnsköldsvik) och tre med extern station (Landskrona, Falkenberg, Söderhamn).

Man kan konstatera att vårt nya sätt att använda regionen påverkar hur man upplever stationens läge. Regionförstoringen gör att stationerna allt viktigare. En station innebär i sig att de regionala sambanden stärks, genom bättre möjligheter till arbete och studier på annan ort. En central placering ger oftast bättre möjligheter till inpendling, eftersom man därifrån lätt kan nå stadens arbetsplatser. En extern placering kan ge bättre möjligheter för omgivande landsbygd att tågpendla – den är lättare att nå med bil, och det är lättare att ordna pendlarparkering.

Påverkar då stationens läge resandet, totalt sett? Jo det gör det, men sambanden är inte entydiga. Generellt sett har en central station mer resande per invånare, men det finns orter som lyckas kompensera det externa läget. En jämförelse mellan Uppsala, med nybyggd central station, och Landskrona med en extern, visar att resandet per invånare överraskande nog är lika i de båda orterna.
I Landskrona har man en högklassig trådbussförbindelse från stationen in till centrum, med så tät trafik att man aldrig behöver vänta mer än några få minuter. Detta tillsammans med att Landskrona är en del i det flerkärniga Skåne, med många resmöjligheter på olika håll, spelar förmodligen in.

En stor del med av den centrala stationens effekter ligger troligen i annat än bara resandet. Det handlar om stadens självbild, om stadslivet och om stadsutveckling. Att en stad har en järnvägsstation är positivt för stadens övergripande utveckling. De flesta anser att en station centralt påverkar stadsbilden positivt, ger tyngd åt centrum och ger en värdig entré mot staden. Genomströmningen av människor ses som mycket positiv, ger ökad trygghet och kan påverka såväl handel som service positivt.

Fastighetspriserna runt en station påverkas positivt, men att bli av med spåren i centrum, som i Falkenberg, kan också ge dessa effekter.

Att förtäta runt stationerna är en ambition i nästan alla städer oavsett var stationen ligger. Det finns mycket stora ytor tillgängliga i de flesta svenska städer. Men det är nästan bara i de centrala lägena som det lyckas.  Externa lägen ger oftast externa verksamheter som stormarknader och bilprovning.

Den övergripande slutsatsen av denna relativt lilla studie är att alla städer vill ha en station, och helst skall den ligga centralt. Men man vill inte ha störningarna med buller och intrång. Lyckligast blir kanske de som kan få både och, som Varberg som kommer att få en ny central station, i tunnel mitt i staden.

(Denna artikel publiceras idag också i Gränsbrytning)