Vi behöver inte fler papperstigrar
Nästan alla vill att världen skall bli mer hållbar. Utom möjligen Trump, som nog inte förstår så komplexa begrepp.
Det är precis som med begrepp som ”fred” och ”hopp”, alla vill ha det. Särskilt om det är på en lagom abstrakt nivå, längre fram i tiden, och inte preciserat så att det inkräktar på ditt sätt att leva ditt liv idag.
Och förmodligen är det därför som det händer så lite i verkligheten. Alla fina planer, strategier etc har ofta helt rätt mål. Men när de skall genomföras händer mycket lite. Detta konstaterade Fredrik Pettersson vid Lunds Universitet i sin avhandling ”Swedish infrastructure policy and planning Conditions for sustainability” för tre år sedan. I sammanfattningen står det: ”Samtidigt som hållbarhet institutionaliserats genom politiska mål, riktlinjer och formellt etablerade beslutsprocesser finns det inget som tydlig pekar på att utvecklingen går i hållbar riktning”.
”Inget som tydligt pekar på att utvecklingen går i rätt riktning”. Smaka på den. Det är alltså fortfarande väldigt mycket prat och lite verkstad. Och alla de strategier och planer med rätt innehåll framstå allt mer som papperstigrar.
Och tyvärr känner jag igen detta från massor av olika fall runt om i Sverige. I massor planer och strategier finns mål som är precis vad som skulle behövas för att gå i hållbar riktning. Men när verkligheten sen tränger sig på, så fattar man beslut efter beslut som går i fel riktning. När det gäller transporter så prognosstyr man fortfarande i stor utsträckning istället för att målstyra.
Det kan gå till typ så här: I översiktsplanen, och i trafikstrategin, står det att man skall minska behovet av transporter, och att andelen biltrafik skall minska. För att jobba med dessa frågor startar kommunen ett projekt som man kallar Hållbart resande. Man satsar kanske en miljon kronor på att arbeta med beteendepåverkan, uppmuntra cyklande, ta fram goda exempel på hur man kan arbeta med hållbarhet etc. I ett av stadens utbyggnadsområden, som skall ha en hög hållbarhetsprofil, arbetar man också för att minska bilberoendet, genom smart planering, styrning av parkering etc.
Men, samtidigt som dessa goda ambitioner finns, och hanteras i ett antal projekt, pågår flera andra processer i staden. Externhandeln byggs ut, enligt gamla detaljplaner. Och eftersom det är trängsel på några av infartslederna varje morgon i 20 min, och Trafikverket prognosticerar i sin nationella plan att trafiken skall öka med ytterligare 28% till 2030, så beslutar man att bredda dessa. För att effektivisera verksamheten centraliserar man olika verksamheter som skolor, vårdcentraler etc.
Sammantaget blir effekten att trafiken ökar på stora delar av vägnätet i städernas yttre delar, och på vägarna mellan städerna. Och då kommer kraven på ytterligare utbyggnader av dessa, som jag diskuterat i de två föregående blogginläggen.
Om vi skall lyckas nå de mål som finns i våra planer, måste vi styra mot dessa mål i alla de beslut vi fattar som påverkar resandet. Då räcker det inte med de små projekten, utan vi måste styra i rätt riktning i alla processer. Och vi behöver inte fler goda exempel, just do it!
Precis, exakt just så!
Ta bara en sådan sak som att vi inte har en sopsortering värd namnet i varenda j-a kommun trots att det är snart 30 år sen Agenda 21 togs fram. Inte ens i kommuner som lika länge har varit ”Ekokommuner”… Det är ju egentligen helt – säger helt – absurt! :-(
Tr
afikverkets ledning med Lena Erixon i spetsen påpekar att det inte behövs fler vägar. Vägkapaciteten räcker. Däremot råder stor kapacitetsbrist i järnvägsnätet. Och så ska ”Förbifarten” byggas och Österleden planeras för fullt. Faktum är att det saknas ett nationellt Trafikförsörjningsprogram som kan ange mål som ska uppfyllas. Sådana finns idag bara regionalt. Det går inte att vänta längre.
Trv har långt kvar innan de kan börja prata hållbarhet. Trafikplatser och (motor)vägar byggs på löpande band utan desto större eftertanke om vare sig kostnad eller miljö. Att få fram finansiering för cykelinfra verkar däremot att vara som att krama vatten ur en sten och tågprojekt läggs att vila trots skriande behov… i alla fall känns det så när man som utomstående försöker följa med.
Precis, precis, precis. Jämför alla utredningar om hur klimatmålen inom transportsektorn ska nås (FFF-utredningen och Trafikverkets klimatscenario och den omtalade ”klimatrapporten”) med innehållet i infrastrukturpropositionen. Myyycket snack och lite verkstad.
Det är helhetssynen som saknas och som saknas därför att så mycket av ansvaret är uppdelat i bitar, men det är det troligen för att det annars blir trögjobbat att få igenom något alls, kanske?