Var blev ni av ljuva drömmar?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar

men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

I fredags kväll var jag på Malmö Stadsteater och såg ”Monicas Vals”, en musikalisk pjäs om Monicas Zetterlunds liv och musik. Fantastisk föreställning med grymma Mari Götesdotter i huvudrollen, med en röst som nästan lät som Monicas.

Många underbara låtar, och den som berörde mig mest var nog ”Var blev ni av ljuva drömmar”, som Tage Danielsson skrev texten till för Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta lejon, 1976. Jag gillade  den redan då när jag var 21 år.

Jag vet inte vilka besvikelser som Tage Danielsson hade i huvudet när han skrev den 1976. Men nu får den mig att tänka på alla de besvikelser jag tycker vi upplever just nu.

För bara några år sedan kunde man uppleva en positiv kraft i världen. Obama stod för humanism, införde nya miljölagar, och fick USA att skriva under Parisavtalet. I Frankrike valdes Macron istället för Le Pen. Vi fick till ett avtal om klimatet i Paris, som följdes upp i Marrakech. Äntligen skulle vi kunna vända utvecklingen åt rätt håll, även om mycket återstod.

Men nu när den nya IPCC-rapporten om 1,5-gradersmålet släpptes, har vi fått Trump som president i USA, en klimatförnekare som tog USA ut ur Parisavtalet. Förutom Trump har vi nu flera auktoritära ledare: Vladimir Putin i Ryssland, Viktor Orbán i Ungern, som alla på olika sätt håller på att montera ner demokratin, och som struntar i miljö och klimat. Det senaste exemplet är presidentkandidaten Jair Bolsonaro i Brasilien, som också vill hoppa av Parisavtalet, och börja hugga ner regnskogen.

Klimathotet är en fråga som enligt många undersökningar oroar svenska folket mest. Men ändå behandlas den i medier som en mindre specialfråga i många medier. När den varje dag borde ha krigsrubriker varje dag.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,

tro på det vi trodde på – trots allt!